lördag 11 juli 2015

Om att inte ens döma snuttifierade perfekt-människor med inbyggda instagramfilter





Det är en fin värld vi lever. Det hävdar jag bestämt. Men det är också en förbannat jävlig värld vi lever i. Ansvaret och det universella uppdraget vi har som människor är att göra vad vi kan för att åtminstone inte göra världen sämre.  Ja enligt mig och mina amatörssiga livsfilosofiska betraktelser i alla fall. Jag kan inte personligen stoppa krig eller bota cancer. Inte ens en sketen förkylning kan jag bota från människokroppar. Det hade ju dock varit outtömligt önskvärt kan jag meddela. Dock har vi alla en demokratiskt fördelad valmöjlighet att göra platsen vi är på en smula bättre eller en smula sämre. Ibland funderar jag över min del i detta. Hur gör jag för att förbättra i det lilla och göra världen till en bättre plats att vistas i för oss levande organismer den tid vi spatserar omkring på jordskorpan.  Det är ju lätt att snacka liksom. Jag tror i ärlighetens namn att jag stundom inbillar mig att jag har en hemlig släng av världsförbättrare i mig. I smyg som Lotta på Bråkmakargatan skulle uttryckt det. Kanske mest för att jag mår bra av blotta tanken. Och människor som mår bra det behöver sannerligen världen. Jag är såklart inte bättre än någon annan men jag försöker fostra mig själv till en skaplig medborgare med rätt schysst samvete.



Jag tror att ett sätt är att sluta döma andra människor. Hur kan vi veta varför andra gör som de gör och dessutom döma dem utan egentlig grund och vetskap om bakomliggande orsak? Hur kan vi påta oss rätten att veta hur en annan människa tänker eller agerar när vi inte vandrat en mil i deras mockasiner som det gamla talesättet lyder. Tänk om vi bara mötte alla våra medmänniskor med en ickedömande attityd. Låta deras personlighet vara. De är som de är. Och jag likaså. Kanske först försöka förstå sedan försöka bli förstådd. Tänk om det finns ett annat perspektiv än mitt. Vi är så förbannat snabba på att "rätta till" och tycka en massa om allt och alla. Why undrar jag? Varför inte leva efter devisen "alla får vara som dom vill men inte i mitt liv" Jag älskar absolut inte alla människor. Jag krockar rätt hårt med översitteri och människor med en trång världsbild och som är fullproppade av fördomar. För att inte tala om alla prettomänniskor som har ett inbyggt instagramfilter på hela sitt snuttifierade perfekt-liv och sedan vill påskina att de knappt bajsar för de är så fina. Eller rasister och homofober. Nope, usch de går bort hos mig.  De har säkerligen en anledning att vara så just nu i detta livet. Eller kanske en avsaknad av förstånd för att veta bättre arma stackare. Men då väljer jag i största möjliga mån att inte involvera mig med dessa utan låter dom vara som dom är - men inte inne i mitt liv.Vi har ett val där.
Sedan, gud bevars, uppstår ju ibland situationer då vi måste ha ett samröre med människor som inte står högst på älsklingslistan förstås. Men då brukar jag hitta ett förhållningssätt som gör att jag inte fullständigt sugs ut av energi. Jag låter inte deras energi nå mig. Jag blir lite som en gås där skiten rinner av. Jag har faktiskt ett sådant fall nu i mitt liv. Jag får jobba rätt hårt för att hitta ett balanserat förhållningssätt till vederbörande men när jag släpper tanken på att jag inte behöver älska denne och att jag heller inte behöver tycka någonting om vederbörande så släpper också anspänningen en aning och jag kan förhålla mig tämligen neutralt. Det vinner vi alla på.
Ett annat sätt att göra platsen vi vistas på lite, lite bättre är att möta människor istället för att undvika. Ta bara alla spårvagnar och tunnelbanor där man kliver in tillsammans med hundratals andra men gör allt för att se ut som om man är ensam. Så synd. Tänk om du har världens mest intressanta person på sätet bredvid dig, och missar den därför att "man inte gör så för vi känner ju inte varandra". Näh, inte än nej men snart. Byt några ord och en ny vänskap kan ta sin fantastiska början. Jag tror ärligt talat att vi behöver "bonda" lite mer med varandra. Vi har långt många fler likheter än olikheter.
Vi behöver varandra - det är där allt börjar.

4 kommentarer:

  1. Vad fint och klokt du skriver! Jag håller med, man behöver faktiskt inte bry sig så mycket om hur andra agerar och gå och störa sig på hur hen lever. Det är väl nog med att man ser efter sig själv. Det är bättre att omge sig med personer man tycker om, men inte alltid hållbart att bara göra det. Så man måste kunna lära dig att låta det rinna av. Vem är perfekt och vem är jag att döma någon annan? Stor sommarkram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen varma tack från den där delen av mitt hjärta som sparar vackra minnen jag blir glad av...tack tack
      Kram till dig

      Radera
  2. Emma, du är så klok.. och du fångar viktigheter så bra... finner inga andra ord. Bara de och de är gott nog. Varmaste kramen från Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men T A C K vackra människa. Du gör mig alltid glad och full av glitter ....du vet sådant där äkta livsglitter
      kram på dig du härliga människounge

      Radera