Vi springer åt fel håll med en sju helsikes hastighet

Det som är viktigt på riktigt har aldrig med pengar att göra.

Det vet vi alla. Egentligen

 Det finns ingen som pratar om den faktorn när livet ställs på sin spets eller håller på att rinna oss ur händerna. Ingen som fått ett besked om att den har 1 år kvar att leva säger 
"Oj då måste jag jobba så mycket jag orkar den sista tiden så jag tjänar så mycket pengar som möjligt"

Nej, det vi pratar om då är kärlek och de människor som står oss närmast. Vi pratar om kvalitetstid

 Varför tror vi då att det är viktigare att springa ihjäl oss i ekorrhjulet och bränna ut oss i

vår prestationsiver att tjäna mer pengar än vi egentligen behöver. För att sedan kunna använda dessa pengar till att konsumera saker som ska bedöva en längtan efter det vi EGENTLIGEN 
vill ha.
Kvalitetstid och kärlek

Jag får inte ihop det.

Vi sällar oss till den stora massan som lärt oss att pengar är det viktigaste. Man säger ofta att "tid är pengar"
Men tid är ju LIV. 
För vad är större än att du får mer tid?
Om du inte får en dag till att avnjuta vad är då pengen värd?

Nej om man frågar mig så springer vi åt fel håll och ser inte priset vi får betala. Och jävlar vad vi springer sen. Vi bränner ut oss, springer in i väggar och tappar fotfästet. Själen hinner inte med i samma takt som hjärnan vill springa

Kom ihåg att det går att välja något annat än den 
stora massan gör. Den gängse normen behöver inte vara 
samma sak som DIN sanning

Tänk om vi istället för att fråga oss hur mycket vi kan jobba för att tjäna så mycket pengar som möjligt ska fråga oss:

Hur lite behöver jag jobba för att kunna leva det liv jag EGENTLIGEN vill leva.

Och kom ihåg - bara för att många gör något behöver det inte betyda att det är "rätt". Tänk så många som trodde, så länge, att jorden var platt som en pannkaka. Hade de rätt? 

Woop woop

Lyssna på dina egna varför istället för att tro blint på alla andras därför

Tänk så många kloka "förstå-sig-påare" det finns omkring oss

SÅ många som VET hur livet ska levas

Föreläsare som talar om hur du ska leva ditt liv

Vägledare som inte undrar - utan VET

De säger sig ha svaren och att de lever "the right way"

Och därigenom vill dom tala om för dig hur du ska göra, känna 

och leva

Dom har svaren

Men finns det ett svar?

Kan någon annan veta hur du ska leva?

Eller kan det vara individuell?

Kan det t o m vara osunt att följa en väg som någon stakat 

ut åt dig?

Tänk om du "gör" livet istället för att leva livet då

Tänk om du istället för att upptäcka den du är stänger av 

den du är och följer det någon annan är 

Ja tänk om...

Därom tvistar de lärde

Jag tror på dom som vågar undra. Dom som modigt vågar ställa frågor

Jag tror på dom som hjälper andra att nå sina egna "varför" 

och inte trycker ner en massa "därför" i halsen 

Jag tror på dom som vågar blotta sig och sin egen frågeställning och tillsammans med andra vill mötas i en dialog där vi kan lära oss hitta vår egen väg. 

Lära oss livet medan vi lever utifrån vårt eget hjärta helt enkelt

Så kom ihåg i DITT liv vet DU bäst

När du känner dig vilsen och tror att någon annan vet hur ditt liv ska levas är det bra att komma ihåg att ingen har någon instruktion eller innehållsdeklaration till livet. Inte du. Inte jag. Det medföljer ingen sådan när vi föds. Men det medföljer en egen visdom som alltid har ett syfte för ditt eget bästa i just DITT liv

Du vet mer än du vet att du vet och du förstår mer än du trodde att du kunde förstå. Vi måste bara lära oss lyssna inåt istället för att leta utanför oss. 

Klyschigt? Ja visst är det det. Men likväl är det sant. Men som ni hör det här är ju också ett sätt att tala om för dig hur du ska leva så lyssna på mig med en nypa salt :) Det kan ju vara rätt för bara mig. Vem vet. Undersök vet ja ´

Puss love and understanding

Skyll inte tjafs och husfridsknull på kärleken, den är lätt, det är relationer som är svårt

"Kärleken är alltid ny. Det har ingen betydelse om vi älskar en, två eller tio gånger under våra liv - varje gång står vi inför en situation som är helt ny för oss. Kärleken kan föra oss till helvetet eller paradiset, men den för oss alltid någonstans. Vi är helt enkelt tvungna att acceptera den, för det är den som ger näring åt vår existens. Om vi vägrar kommer vi att dö av svält medan livets träd håller sina dignande grenar framför våra ögon utan att vi vågar sträcka ut handen för att plocka dess frukter. Vi måste söka kärleken där den finns, även om det innebär timmar, dagar och veckor av besvikelser och sorg.

   För i det ögonblick vi ger oss ut för att söka kärleken ger sig också den av för att komma oss till mötes"

Paulo Coelho / Alkemisten

Det här med kärlek är inte så lätt och rosenrött som det ofta framställs i litteraturen, konsten, film och media. Eller hur, det vet en ju vid det här laget. Kärlek är svårt. 

Den skapar ju smärtor, svartsjuka, tjafs, ångestladdade parmiddagar, för många nej-jag-har-huvudvärk-bråk, husfridsknull, besvikelser, väntan, otrohet, trygghetsbehov ja listan kan göras lång. Ja se den där kärleken den kan allt ställa till det. 

Eller? 

Tänk om det är så att kärlek inte alls är svårt. Tänk om kärlek är lätt. Tänk om det är så att relationer är svårt. Vi blandar så lätt ihop dessa två. Inte minst jag

Kärlek är lätt - relationer är svårt

Sug lite på den meningen. 

Tänk om det är så att om vi när vi bestämmer oss för att säga JA till kärleken och öppnar vårt hjärta för någon vi älskar också säger JA till att låta vara. Avsäger oss all makt och låta den man älskar vara det den är i varje stund man är tillsammans. Leva tillsammans i det "vi" man gemensamt skapat genom frihet, förtroende, tillit och mod att våga låta vara. Och våga älska även när man står upp till knäna med vardagens vedermödor och det gör ont som fan leva. Att inte ständigt försöka kontrollera, göra om och rätta till den andra när man tycker att han/hon inte uppfyller ens krav och förväntningar. Släppa tankarna på "om han bara kunde göra så istället" eller "bara hon kunde fatta att" eller "om hen bara skulle förändras på den punkten så". 

Tänk om vi bara skulle släppa taget och inse att relationer stundom gör ont och det är svårt ibland. Punkt. Det måste inte vara på något annat sätt. 

För vet du - det är aldrig, aldrig någon annans huvudsakliga uppgift att göra dig lycklig. Det är inte ens någon annans uppgift att älska dig i första hand. Det är din. Att vi sedan älskar varandra är ett privilegium och den finaste bonusen av alla. Men likväl är det inte någon annans uppgift att ändra sig så att du ska må bra inuti dig. Det är din. Och vi har alla olika sätt att älska på. Om du anser att din partner inte älskar dig på det sättet du vill så innebär det inte att han/hon inte älskar dig. Det kan innebära att han/hon älskar på ett annat sätt. Men försök inte göra om dennes sätt att älska. För då försöker du indirekt kontrollera och göra om någon annan. Det är inte att låta vara. Det är inte att älska. 

Om vi älskar någon är det vackraste vi kan ge honom/henne friheten att låta den vara

Och tänk om det är helt fantastiskt även om det inte är perfekt. Tänk vad skönt om det är ok att det knakar, brakar och går sönder lite här och där emellanåt utan att det måste vara något "fel". För hur skulle vi kunna gå genom livet tillsammans utan att det blir  skavsår och känslotrassel här och där.  Vi är ju ändå två individer (eller fler om man är polygam) som ständigt lever i förändring. Det är sunt om friktion uppstår. För uppstår det inga som helst trassel är det min fulla övertygelse att en part ständigt viker sig. Hur sunt är det.

Och du, varför inte fråga dig själv emellanåt 

"Skulle jag vilja vara ihop med mig ? " 

Så om ni har problem i er relation ta hand om det. Led varandra med varsam hand genom livet och relationen. Lyssna och var beredd att möta det du får höra. Prata och ge utrymme. Men försök inte göra om den andra. Och gör heller inte om dig själv. Överge inte dig. Var inte otrogen dig själv och dina egna värderingar. Men var beredd att hänge dig åt det ni har tillsammans. Det måste alltid vara värt det. 

Så åter igen skyll inte på kärleken. 

För kärlek är lätt relationer är svårt

(Vill bara tillägga att jag i detta inlägg inte pratar om rejält osunda relationer med misshandel och förtryck osv)

Sök fel och du ska finna...men varför inte söka" rätt" då

Det finns ju ett gammalt ordstäv som lyder sök fel och du skall finna. Men vem vill släpa runt på en massa fel i bagaget. 

Hur skulle det vara om vi sökte lite "rätt" istället

I vårt samhälle är det många som verkar ha en "default setting" på att ständigt felsöka. Mänskliga felsökande missiler. Man söker fel i  sin partner, på arbetsplatsen, i andra människor, i samhället, i politiken, i ageranden och ja i allt. Och visst sjutton kommer vi att hitta fel. Och så frossar vi lite självbelåtet i att någon annan är lite sämre än oss. Vilket vi i sin tur tror försätter oss i en bättre dager. Men gör det verkligen det. Är inte det är en högst kontraproduktiv handling där vi i det långa loppet egentligen bara dränerar oss själva och andra på energi. Och det är min fulla övertygelse att människor som ständigt pratar ner, förtalar, "rättar till" och påpekar andras tillkortakommanden gör sig själv till en högst osympatisk person som egentligen trillar ner från den där hierarkiska placeringen man eftersträvar. 

Den som snackar skit snackar man skit om. 

Den som inte snackar skit om andra snackar man inte skit om. 

Vem vill du vara?

Jag tror att det här präglar hela vårt samhälle. Vi är så galet rädd för att göra fel att vi blockerar oss själva att leva så som vi egentligen skulle vilja leva. 

Tänk om vi skulle vända på steken och istället börja söka rätt. Aktivt. Hitta BRA saker som vi tycker om och sedan sprida detta omkring oss. Tänk om vi i dessa valtider skulle fokusera på de politiska värderingar vi står för och tror på istället för att kasta skit på det vi inte tror på.  Är det inte bättre att vända det vi inte tror på ryggen och engagera oss i det vi istället tror på.  För om vi tillsammans skapar politiska alternativ till det vi vill ha bort får vi ju fler med oss än tvärtom. Tämligen enkel ekvation.

 Och på arbetsplatsen, varför inte leta rätt och hitta styrkor och vad ni är bra på och omsätta det till goda rykten. Höj kollegor som gör bra saker istället för att prata ner människor som gör fel. Bli en ryktesspridare av rang. Men bara GODA sådana. Om du sett någon annan gjort något bra berätta det både för honom/henne och för andra. Om du kommit på något bra arbetssätt för sjutton dela med dig snabbt som blixten. Sitt inte och håll på det goda. Sprid och dela med dig. För det föder ännu mera av det goda jag lovar, Och ge beröm. Tänk inte bara att någon gjorde något bra. Säg det också. Men det måste ju inte bli smetigt så att man säger att allt är bra, toppen, grymt och super. Nej mena det du säger och säg det du menar.  

Sprider jag glitter om någon annan hamnar det alltid lite glitter på mig också. Det är oundvikligt. Och sprider jag skit om andra hamnar det alltid lite skit på min egen axel också

Och som om det inte vore nog är vi ju ett folk som är världsmästare i att  hitta fel i vårt eget utseende också. Det har vi fått lärt oss från förfäder och allehanda präglingar. Framför allt vi kvinnor. Men när  du tittar dig i spegeln nästa gång och söker fel så lovar jag dig att du kommer finna fel.  Men om du testar att istället aktivt söka rätt där framför spegeln så är det vad du kommer finna. Vad vill du se? Prova. 

Och nu vill jag ju inte vara nån världsmästare i godhet här och framställa mig själv som nån amatörjesus på jorden. Jag gör fel, söker fel och snackar skit emellanåt. Men jag fostrar mig själv hela tiden att göra det omvända och jag har kommit en bit på väg. 

Men så länge vi lever lär vi. Och vi kan ju hjälpas åt. 

Var rädd om du och för guds skull glöm inte att rösta idag - och rösta på det du tror på. 

Tro´t eller ej - I´m back

Jag förstår att ni tänker och funderar. Ligger vakna på nätterna. Sliter ert hår i vild förtvivlan och längtan utan rimlig gräns. Längtan efter MIG. Ja ja ja jag förstår att ni har det svårt nu när jag varit borta så länge. Ni undrar om jag har försvunnit från bloggvärlden för alltid.

 Och ja, det tänkte jag nog att jag hade gjort också. Min dotter säger att bloggtidens era är över. Men vad bryr väl jag mig om sådant. Nu funderar jag starkt på att plocka upp mina nästintill obefintliga skrivartalanger och damma av dom en smula för att köra igång igen. Varför då och varför nu kan man fråga sig i nästa andetag. Ja därför att jag saknar mina tankar när jag är i ett skrivande mood. Jag saknar reflektionerna i min hjärna som uppstår varje gång jag samlar ihop mig för att skriva. Ibland behöver jag skriva för att förstå vad jag tänker. Låter ju märkligt men likväl är det sant. Förmodligen är det så att jag har en onormalt tilltrasslad tankeverksamhet som behöver luftas emellanåt för att inte fullständigt tjorva ihop sig

Jag kommer att skriva om det som behagar mig för stunden. Jag kommer att vara naken och ocensurerad. Näh inte sätta morgonkaffet i halsen nu. Jag menar såklart inte naken som i nakenfis utan naken som i oförställd och skapligt sann. Fast faller andan på så kanske jag, vid närmare eftertanke, klämmer till och är lite nakenfis också. Jag menar vad är mer naturligt än en kropp kan man tycka. Och inte skäms jag för min längre heller. Det har jag gjort alldeles för många år av mitt liv. Det är nog nu. 

"Här står jag och gillar du inte det du ser är det bara att titta bort" 

Jaja den som lever får se och nog om det. 

Nu kan ni i alla fall slappna av och få tillbaka er nattsömn igen för jag är TILLBAKA.