söndag 26 februari 2017

Håller ihop när vi faller isär







Det här med kärlek och relationer borde väl kanske vara det lättaste vackraste och mest ljuvliga vi människor kan uppleva. Ja förvisso men det kan också vara det svåraste mest smärtsamma och det mest komplicerade vi kan uppleva. Varför då, jo därför att det handlar om det rena sanna och nakna som vi bär i våra hjärtan. Det handlar om det mest ÄKTA och dyrbara som livet erbjuder. Vi går in i varje ny relation med fjärilar i magen, hjärtat på vid gavel och sätter allt på spel utan att ha den minsta garanti på hur framtiden ter sig. Det är mod på riktigt. Det är att hoppa rakt ut utan att veta om livet tar emot eller inte. Men vad har vi för val. Antingen älskar vi helhjärtat och tillåter oss att vara i sårbarheten som det för med sig, och tar risken. Eller så sluter vi oss i rädsla att bli sårade, med konsekvensen att vi missar den stora kärleken. 



När vi ingår i en relation med någon annan måste vi också avsäga oss all form av kontroll och makt. För dessa två har inte i en relation att göra. Eller det är iaf MIN fulla övertygelse. Jag tror att det stryper flödet som måste få pulsera fritt mellan älskande människor, Den vi älskar måste vi låta vara fri och ha tillit till kraften i själva kärleken. Och varje ny dag får vi åter välja denna människa så länge det känns rätt. Men att lova varandra evig kärlek det tror inte jag på. Det är ett förmätet hyckleri. Vi kan välja att ärligt älska i varje ny stund och ge allt för det vackra man har tillsammans. Man kan också lova varandra ärlighet i evighet amen och allt det där. Men att lova hur allt känns i en oskriven framtid borde vi väl veta bättre idag som de kloka människovarelser vi är.

Och ibland faller vi isär, sårar, slår oss, trampar på varandra och gör saker i kärlekens namn som vi aldrig trodde vi skulle göra. Vi blir tilltufsade, fransiga och omruskade. Och nästan alltid reser vi oss igen. Tillsammans eller var och en på sitt håll. Kanske förändrade och "nya"- Men alltid, tro mig ALLTID gör vi så gott vi kan med de förutsättningar vi har. Ibland blir det så förbannat fel och smärta utan någon som helst rimlig gräns uppstår. Men dessa upp-och-nedgångar och emotionella berg och dalbanorna är priset vi får betala för att älska med hjärtat på vid gavel genom livets turbulens. 

Och det viktigaste i allt detta måste ändå vara att kunna behålla ett oförstört jag samtidigt som man varsamt bygger ett "vi". Att gemensamt mejsla fram ett kärleksfullt samförstånd, ett stadigt fundament, som bygger på två individers ärliga existenser 

Lyssna gärna på Mia Skäringers underbara låt "Håller ihop när vi faller isär"


måndag 13 februari 2017

Vacker? Ful? Spelar det EGENTLIGEN någon roll



Vi pratar ju alla om att vi inte vill vara ytliga och att det är insidan som räknas. Men varför är det då så många unga som mår så otroligt dåligt och vissa dagar inte ens vill gå ut för att de fått för sig att de är fula? Och det är väl förresten många äldre också som känner så. Det är så sorgligt att det ska behöva vara så att vi bedöms på en tiondels sekund utifrån hur vi ser ut. Tänk så många "vackra" människor vi missar då. Alltså jag menar inutivackra människor. 

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att älska sig själv så som man är med rynkor, volanger och diverse "repor i lacken". Jag brinner ju för ämnet.  Idag skrev en av mina barn på sin Instagram något så tänkvärt på samma ämne. Och jag kan inte låta bli att kicka igång på varenda kaliber. Läs denna text nedan som alltså är hämtat från saligpralin på instagram: 

Jag funderar en del på det där med att känna sig vacker. Jag känner mig inte vacker. Och ni kan stoppa tillbaka "komplimanger" och kommentarer om att jag visst är vacker i era guldbyxor, även om jag vet att ni bara menar väl så är det inte vad det här handlar om. Vi ska inte bekräfta mig nu utan fundera på känslan att känna sig vacker. För som sagt, jag känner mig inte vacker. Eller jo jag har väl mina dagar och på bild i rätt ljus och smink o.s.v. som de flesta andra så gör jag väl det men jag pratar om grundkänslan. Vilka faktorer som bidrar till huruvida en gör det eller inte är också svårt att sätta fingret på eftersom det nog är individuellt. Men jag är rätt säker på att det inte handlar om att bli bekräftad för sitt yttre, för det har jag blivit i mina dagar. Men oavsett så känner jag mer och mer att mitt mål idag inte är att sätta fingret på vad som får mig att känna mig vacker utan snarare jobba mot att det inte är viktigt att känna mig vacker. Att känslan av att vara ful inte behöver vara dålig. Att fokusera på andra saker än det som min kropp har ett erbjuda mig på utsidan. Så till den grad att reflektionen över om jag ens känner mig ful eller fin existerar. Men jag är inte alls där och kan många gånger känna mig obekväm i de tillfällen då känslan av fulhet dyker upp. Och kanske kommer jag aldrig nå dit så länge jag kämpar mot ett samhälle där det är viktigt att känna sig vacker oavsett om en enligt normen är det eller inte. Så länge du KÄNNER dig vacker. Är ni med? När känner ni er som vackrast/fulast? 


Ja tänk om det är så att vi bara kan vila i den befriande tryggheten att vi varken behöver vara fula eller vackra. Eller ta det till nästa nivå - att FUL kanske inte ens måste vara något dåligt. Och jag har sagt det förut och jag säger det igen. Allt det vi värdesätter på riktigt i livet kan vi göra lika bra oavsett hur vi ser ut. Och om vi vårdar vår själ och odlar det goda i oss själva får vi sådan blomstring omkring oss och inuti oss att det är fullständigt irrelevant hur vi ser ut enligt gängse normen. Då behöver vi inte vara "vackra" och ungdomliga enligt de normativa parametrar som vi tror är någon slags regel. Och vid närmare eftertanke så är det ju högst märkligt att det finns normativa parametrar om vad som är vackert eller fult när vi rent individuellt finner attraktion på väldigt olika sätt. Jag personligen att kan tycka att en bright hjärna och intelligent humor är galet attraktivt medan en vän till mig inte alls förstår vad jag menar utan tycker att längd, hårfärg och kroppsbyggnad är det mest attraktiva. Och inget är ju rätt eller fel.

Så vad säger du som läser om detta? Vad är det att vara vacker och vad är att vara ful? Var lite ärlig nu. Och hur känns det om du leker med tanken på att vara ful kanske inte ens behöver vara något dåligt när det gäller det här med att vara en bra människa. 

Jag har själv inte kommit så långt som jag vill i den här frågan. Men jag jobbar på det och försöker fostra mig varje dag. Kanske kan vi göra något vettigt tillsammans utifrån att vi vågar utbyta tankar och idéer i ämnet

Kom igen bring it on vad tycker du?