söndag 12 juli 2015

Gäddhäng ?! Näh det är änglavingar i viloläge


Ny målning!

Gäddhäng?!
Näh det är änglavingar i viloläge

Hon kommer så småningom att ingå i AntiJantekollektionen som ni finner HÄR

Tänk så lätt vi hamnar i smygförakt och fördömande av våra fantastiska kroppar. Jag är mäkta less på det nu. Vi behöver ge vår kropp kärlek, omtanke och tacksamhet för allt den gör för oss. Vi är både vackra, starka och unika. Hissa seglen, höj musiken och låt oss fira att vi har en kropp som bär oss genom allt

Eller hur?!

Love to you

När man har en text som vill blå målad


Vissa målningar tar tid och kräver sin omsorg innan man kan ta bort penseln helt och hållet och konstatera den färdig. Det här är en sådan. Nu har jag dock resolut och bestämt tagit beslutet att det får vara nog.

This is it. Nu är den grönögda längtansflickan med poesi i blicken färdig

Ibland har jag en text eller strof, en rad eller en dikt som vill bli målad
Det här är texten som födde den här målningen.

min längtan är inte tyngre än en fjärilsdröm 
ändå det största jag burit 
mellan mina livrädda skuldror av glas 

så snälla håll mina dagar i din hand 
de gör så gott de kan 
när de rinner genom tidens blodomlopp 

och jag begär inget mer 
än allt
/Emma





lördag 11 juli 2015

Om att inte ens döma snuttifierade perfekt-människor med inbyggda instagramfilter





Det är en fin värld vi lever. Det hävdar jag bestämt. Men det är också en förbannat jävlig värld vi lever i. Ansvaret och det universella uppdraget vi har som människor är att göra vad vi kan för att åtminstone inte göra världen sämre.  Ja enligt mig och mina amatörssiga livsfilosofiska betraktelser i alla fall. Jag kan inte personligen stoppa krig eller bota cancer. Inte ens en sketen förkylning kan jag bota från människokroppar. Det hade ju dock varit outtömligt önskvärt kan jag meddela. Dock har vi alla en demokratiskt fördelad valmöjlighet att göra platsen vi är på en smula bättre eller en smula sämre. Ibland funderar jag över min del i detta. Hur gör jag för att förbättra i det lilla och göra världen till en bättre plats att vistas i för oss levande organismer den tid vi spatserar omkring på jordskorpan.  Det är ju lätt att snacka liksom. Jag tror i ärlighetens namn att jag stundom inbillar mig att jag har en hemlig släng av världsförbättrare i mig. I smyg som Lotta på Bråkmakargatan skulle uttryckt det. Kanske mest för att jag mår bra av blotta tanken. Och människor som mår bra det behöver sannerligen världen. Jag är såklart inte bättre än någon annan men jag försöker fostra mig själv till en skaplig medborgare med rätt schysst samvete.



Jag tror att ett sätt är att sluta döma andra människor. Hur kan vi veta varför andra gör som de gör och dessutom döma dem utan egentlig grund och vetskap om bakomliggande orsak? Hur kan vi påta oss rätten att veta hur en annan människa tänker eller agerar när vi inte vandrat en mil i deras mockasiner som det gamla talesättet lyder. Tänk om vi bara mötte alla våra medmänniskor med en ickedömande attityd. Låta deras personlighet vara. De är som de är. Och jag likaså. Kanske först försöka förstå sedan försöka bli förstådd. Tänk om det finns ett annat perspektiv än mitt. Vi är så förbannat snabba på att "rätta till" och tycka en massa om allt och alla. Why undrar jag? Varför inte leva efter devisen "alla får vara som dom vill men inte i mitt liv" Jag älskar absolut inte alla människor. Jag krockar rätt hårt med översitteri och människor med en trång världsbild och som är fullproppade av fördomar. För att inte tala om alla prettomänniskor som har ett inbyggt instagramfilter på hela sitt snuttifierade perfekt-liv och sedan vill påskina att de knappt bajsar för de är så fina. Eller rasister och homofober. Nope, usch de går bort hos mig.  De har säkerligen en anledning att vara så just nu i detta livet. Eller kanske en avsaknad av förstånd för att veta bättre arma stackare. Men då väljer jag i största möjliga mån att inte involvera mig med dessa utan låter dom vara som dom är - men inte inne i mitt liv.Vi har ett val där.
Sedan, gud bevars, uppstår ju ibland situationer då vi måste ha ett samröre med människor som inte står högst på älsklingslistan förstås. Men då brukar jag hitta ett förhållningssätt som gör att jag inte fullständigt sugs ut av energi. Jag låter inte deras energi nå mig. Jag blir lite som en gås där skiten rinner av. Jag har faktiskt ett sådant fall nu i mitt liv. Jag får jobba rätt hårt för att hitta ett balanserat förhållningssätt till vederbörande men när jag släpper tanken på att jag inte behöver älska denne och att jag heller inte behöver tycka någonting om vederbörande så släpper också anspänningen en aning och jag kan förhålla mig tämligen neutralt. Det vinner vi alla på.
Ett annat sätt att göra platsen vi vistas på lite, lite bättre är att möta människor istället för att undvika. Ta bara alla spårvagnar och tunnelbanor där man kliver in tillsammans med hundratals andra men gör allt för att se ut som om man är ensam. Så synd. Tänk om du har världens mest intressanta person på sätet bredvid dig, och missar den därför att "man inte gör så för vi känner ju inte varandra". Näh, inte än nej men snart. Byt några ord och en ny vänskap kan ta sin fantastiska början. Jag tror ärligt talat att vi behöver "bonda" lite mer med varandra. Vi har långt många fler likheter än olikheter.
Vi behöver varandra - det är där allt börjar.

torsdag 9 juli 2015

Det där som aldrig får vara viktigt för mig...

Ibland lever vi våra liv som om det vore en generalrepetition
Vi fastnar i småtjafs som om det vore viktigt
Vi pratar om principsaker och att "vinna" diskussioner
Ja kanske är det viktigt
Men inte för mig
Det får aldrig vara viktigt för mig
Men jag får påminna mig..
 
 
 
I sprickorna uppstår själva livet 
        
där låg vi nakna under himlatakets evighet
som om ingenting hade hänt
räknade varandras rytmiska andetag
till tonerna av ömsesidig respektlöshet och gammal vana

du pratade om dödens oförtjänta högtidlighet
och jag om livets oändlighet som ingen ännu förstått

förmodligen bara ännu ett halvtaskigt försök
att befästa existensiella markörer
ett sätt att finna något vackert att hålla sig i
när vardagen smakar alldeles för beskt för att vara sann

men där ...
exakt där någonstans i de krackelerade sprickorna
mellan morgontidning, makaroner och husfridsknull
pågår själva livet skoningslöst och fort

som om vi hade tid just nu
 
//Emma



onsdag 8 juli 2015

Livet rullar på och hjärtat svämmar över



Det har sannerligen inte varit mycket bloggande på sistone
Livet kommer emellan
Det är sommar i min stad
Jag fascineras och tar emot
Surt och sött
Livet innehåller allt

Liseberg
Sol
Regn
Ljumma kvällar
Rosévin
Jordgubbar

Arbete
Kontor
Möten
Skratt
Promenader
Okristligt tidiga mornar


Målardukar
Kreativitet
Planer
Sommarpratare


Men störst av allt är välkomnandet av
en ny liten människa i mitt liv
Så stort att jag svindlar vid blotta tanken
Hjärtat svämmar över
Förmodligen är jag den känsligaste jag känner
(Men jag vet inget annat sätt att vara mig på)


August -välkommen - jag ska lära dig allt jag kan