måndag 29 juni 2015

Jag hånglar upp min sommarstad och njuter hämningslöst


Sommaren är så vacker nu att jag nästan inte kan värja mig för skönheten

Jag har varit ledig ett tag. Men jag blir så tacksamt dagvilsen när jag är ledig så jag vet faktiskt inte hur länge . Det är sekundärt och oviktigt oavsett. 

(Det där med tid är ändå något märkligt påfund som människan kommit på för att hon inte kan greppa evigheten. Om det bara fanns djur och växter på planeten skulle inte tiden existera. Det är ju föga troligt att en älg skulle fråga en kaprifol eller gråsparv hur mycket klockan är)

Nåväl jag roar mig med att kasta mig raklång ut i mina dagar och njuter hämningslöst. Man kan säga att jag hånglar upp hela min underbara sommarstad mot solkyssta husväggar och sommarvindsbrusiga skogsdungar.
Det är all in som gäller nu
(det är det förvisso alltid med mig)
Jag vandrar på naturdoftande stigar
Går barfota i daggvått gräs
Mediterar på bergsknallar
Filosoferar på klippor
Dricker rosevin i skogsgläntan
Ser Avenyn och Haga i sommarklädsel
Käkar på uteserveringar här i Majorna
Gör små utflykter och besöker konstnärliga inspirerande människor
Köper handgjorda hjärtan att bära nära sitt hjärta
Plockar buketter till mina vackra gamla glaskärl jag köpt på loppisar enbart för detta ändamål. 
Ett underbart sätt att sudda ut gränsen mellan ute och inne




Jag vadar i hav av hundkex för de är något av de mest somriga och vackraste jag vet








Jag tar mig också tiden att betrakta en humla. Jag samtalar och leker med människorna i mitt liv som får mitt hjärta att svämma över. Vi fiskar krabbor och dricker kaffe som kallnat men ändå är så ljuvlig gott just därför att det inmundigas där ute i ljumma sommarvindar och solsken.

Men i morgon är det en stor dag. En ny liten människa ska göra entré och jag undrar så vem det är som ska få en alldeles egen plats i mitt hjärta så länge jag lever. Jag ska nämligen bli mormor igen. Livet är så otroligt fantastiskt och jag känner en sådan outtömlig tacksamhet till allt och alla just nu. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag är hög på livet 



Det är väl ändå så att det är inte lyckliga människor som är tacksamma det är tacksamma människor som är lyckliga. Det är i alla fall en övertygelse jag har. Det kan ju hända att du har en annan och allt är som vanligt ok

Vad är du tacksam över idag?

söndag 28 juni 2015

Stilla samförstånd

En ny målning börjar bli klar (tror jag)
Något som jag hämtat ur en känsla av stilla samförstånd.
Jag tänker inte ta ifrån dig som betraktare din upplevelse av målningen så jag säger inget mer om mina tankar bakom målningen. 

Den är vad du vill att den 
ska vara och vad den väcker i dig.






måndag 22 juni 2015

Resan genom en målning går genom konstnären


Resan genom en målning går genom konstnären
Tänk om alla som tittar på ett konstverk egentligen kan förstå hur mycket av själva konstnären som är investerat i målningen.  Färgerna, duken, ramen osv är så otroligt sekundärt. Det primära och viktiga är skapandet, förmedlandet, budskapet, processen. Det är min fulla övertygelse att konstens viktigaste uppgift är att ta vid där det sagda och skrivna ordet är för snävt för att nå fram människor emellan


Därför kan en målning egentligen aldrig bli "fel" Allt som sker tillhör processen och är en del av hela budskapet. Ibland får vi för oss att det gått åt h-vete för att vi liksom inte får till det. Men jag tror inte att det blir fel för då var det meningen att vi skulle "kötta ner" oss lite innan vi nådde fram till det s k slutresultatet.


Den här buddha målningen är definitivt ett exempel på detta. Den började som en filosoferande man med blomsterkrans på huvudet och filosofisk blick och slutade som en färgstark buddha. Jag hade samma känsla och tanke med vad jag ville förmedla. Vad som skulle ut så att säga. Men jag behövde gå den här långa vägen för att hitta till slutmålet. Nu när jag tittar tillbaka så ser jag hela mönstret och varför den antog den vändning och process som den gjorde



Jag hade ju kunna göra det mycket enklare för mig och ge upp när jag inte kände mig nöjd och börjat om på en ny duk. Men det gick inte. Allt sitter samman och den här målningen bär med sig de båda gestalterna i sitt budskap. Men det vet aldrig den som bara ser min buddhamålning och tror att konst och skapande är bara det som ögat registrerar. Däremot äger jag ju aldrig betraktarens upplevelse och tolkning. En målning uppstår ju en gång till i betraktarens ögon. 


Det finns säkert dom som tänker att det första motivet var vackrare eller något sådant men det handlar inte om det. Nej det handlar om att ge sig hän, skapa och förmedla det som vill komma ut. Att det är estetiskt tilltalande eller snyggt är sekundärt och högst individuellt


Här tycker jag att ett citat av Eckhart Tolle är passande och beskrivande:

"Livet ger oss de upplevelser som är till störst hjälp för vår utveckling. Hur kan du då veta att det är just den här erfarenheten du behöver? Jo, för att den är vad du upplever just nu i det här ögonblicket."
Ha en fin tisdag




lördag 20 juni 2015

Statliga välfördspaket i all ära men kramas det kan inte staten - det får vi klara av själva


Magiska midsommar då moder jord ger oss en skönhet utan dess like. Grönska, blomning, bara fötter, ljusa nätter och glada barn
Naturen erbjuder en visuell rekvisita som står oss gratis att avnjuta och jag får inte nog av denna fantastiska skönhet
Det är också en av våra största högtider. En tid som förknippas med traditioner, gemenskap och samförstånd. Det är vackert. Så länge vi får ta del av det.  Alla får inte det. Då blir alla dessa högtider och förväntade stora traditioner så påtagligt ensamma istället. Jag tänker på dom som inte ingår i de här självklara sammanhangen som vi tar rätt för givna


Jag tror tyvärr att i takt med det prestationssamhälle vi skapat har också detta resulterat i att vi "ska" och "borde" en massa saker. Men tänk om vi skulle släppa konventionerna och göra det vi VILL istället för det vi borde. Jag vet, det här är osvenskt och utanförboxenläskigt. 
Tänk om vi skulle ifrågasätta och vara lite Pippi Långstrumps-tvärtemot. Om regnet uppstår så gillar vi det ändå och hänger inne och pratar, kramas och käkar gott och struntar blank i att vi inte hoppar runt stången i solsken och sjunger om de där gamla utslitna små grodorna. 


 Tänk om vi, gud bevars, skulle dricka alkoholfritt och vara modiga, frispråkiga och kärleksgivande människor ändå. Tänk om vi skulle kunna krama om en okänd även utan den där gamla nubben som rullar runt i blodet och gör oss modiga som f-n. Vi kanske t o m kan åka hem till någon ensam person och käka pizza och prata om livet på en balkong i förorten och det blir midsommar ändå. Just bara därför att man vill vara MEDmänsklig helt utan orsak. Eller att man bjuder in några nysvenskar till våra traditioner och ber dom dela med sig av sina. Och vips så har vi tillsammans skapat en ännu härligare, innovativ och spännande tradition.

Nu menar jag inte att vi ska slopa det traditionella midsommarfirandet. Jag tänker bara att det kanske finns flera sätt att göra sakerna vi alltid gör. Det kanske finns fler än ett perspektiv att se på saker. Vi svenskar är så åtskruvade, tillknäppta och tillrättalagda att vi tror att vi är hela världens allomfattande norm. Och jag har ju lite svårt för det där med att är man nykter när det är fest så är det något fel. Då måste man antingen vara nykter alkoholist eller gravid för att slippa gå in i århundradets försvarstal. 
Tänk om det går att slå klackarna i taket, kramas med alla och sjunga sig hes även fast man bara är berusad av glädje...ja tänk om...

Jag är ju från Dalarna så det är klart att jag älskar midsommar med allt vad det innebär. Men jag tror att vi skulle vinna så mycket på att blanda ut våra konventionella beteenden lite för att lättare bjuda in även dom som inte självklart ingår i vår jättestora tomtebolycka de luxe. 

Nåväl min midsommarafton innehöll blomsterplockning, god mat, jordgubbstårta, barnaskratt, vuxendiskussion, kärlek, hundgos, fotboll och mer därtill. Så summa summarum ser jag en fin midsommarafton i backspageln, med de jag älskar mer än ord kan förklara. Och vad mer kan man begära. 

Jag läste några kloka ord av Paolo Roberto i morse på Instagram om att komma ihåg att kramas. Det kan man inte få för mycket av. Och hur trygga omsorgspaket och välfärdsåtgärder staten än levererar så kan den aldrig kramas. Det får vi klara av själva.

Love




torsdag 11 juni 2015

Frid-tid och solhälsa


 Från morgonens kontemplerande "insupningspromenad" kommer dessa bilder. Så outgrundligt magiskt vackert. Tänk att ha ynnesten att bo så att man under en och samma promenad har en nyvaken stadsdel som säger god morgon utanför fönstret och dessutom kan meditera med utsikt över hamninloppet och känna havsdoften och ändå lunka fram över ängar och genom skogsbryn. Jag tänker ofta att det har ramlat ner ett litet paradis där jag bor. Jag är så tacksam.

Att kliva upp i ottan och möta dagen genom att öppna hjärtat och släppa in det nya och släppa taget om det gamla. Umgås med naturen och stillheten. Det är nödvändigt för mig. Ibland hinner jag inte det och jag känner en enorm skillnad direkt. Jag måste hålla mig själv i handen på livsvägen för att kunna hålla min egen takt. Jag är inte gjord för att hålla det tempo som de flesta i vårt samhälle gör idag. 


Men eftersom jag är en passionerad konstnärssjäl så vill jag så mycket och gärna allt på en gång. Jag brinner ju gärna för saker. Och jag förstår att det gör mig till en sådan som också löper större risk att "brinna upp". Det är därför jag måste vara medveten och hålla tillbaka mig lite så att jag befinner mig kroppsligt och mentalt på samma plats. Det är ju av stort värde för mig att hinna LEVA mitt i livet. Inte bara springa och springa för att prestera och se resultat. Mina resultat består av att jag inte presterar utan EXISTERAR så starkt att jag lämnar utrymme och tid för själva livet att visa mig vad jag behöver se



Jag behöver stanna och ta in alla goda saker som kommer till mig också. Verkligen ta med mig det vackra in i framtiden. Den här veckan har hittills bjudit på både ris och ros, som sig bör. Har ni tänkt på vad lätt det är att ta med sig riset och glömma rosen. Jag försöker alltid göra det omvända. Jag tittar på vad som var jobbigt och vad jag behöver lära mig av det. Sedan tackar jag och gör vad jag kan för att släppa taget om det. Det här har inte varit en självklarhet eller på något sätt lätt för mig. Jag är i grunden en ängslig person som lärt mig leva på ett sätt så att ängsligheten blir en gåva istället för en börda. Jag brukar säga att jag fostrat mig själv. 
Sedan lyfter jag upp det goda och ser vad jag kan lära mig av det och försöker ta med mig så mycket jag bara kan. Stannar upp i vad det härliga gör med mig och fyller på så sätt upp mina sinnen och minnesbanken med det jag VILL ta med mig. Ju större utrymme mentalt vi skapar för något desto större omfång får det ju självklart inom oss


Det är också viktigt att stanna i intet. Att stänga av, logga ut och släcka ner en liten stund för att låta tankarna vila. Sitta tills det blir tyst där inom. Försöka ta sig till platsen som är motsatsen till tanke. Det här är inte alltid lätt. Men att bara sitta fyller alltid någon slags funktion. Att hämta andetagens djup och bara följa den egna pulsen. Ingen prestation eller resultat. Bli ett med något större. Och att göra några solhälsningar med hamninloppet som kuliss en morgon som denna är ljuvligt och självsnällt bara så.
<3 Frid-tid <3



onsdag 3 juni 2015

Rädsla är rädsla oavsett vad du upplever det kan ingen ta ifrån dig

Jag försöker, så gott jag kan, att leva mitt liv utifrån ett perspektiv som känns rätt för mig, jordklotet och dess invånare. Jag är absolut ingen världsförbättrare som kan slå mig för bröstet och skrävla om att jag är någon ny amatörjesus som förändrar världen till det bättre i stora mått. Nej det handlar mer om att kunna göra det jag kan med de förutsättningar jag har. Ibland kommer jag t o m på mig själv med att skylla på allehanda saker i min iver att skyla över att jag faktiskt tänkt mer på mig än på miljön eller en behövande medmänniska. Så felfri är jag definitivt inte. Men jag gör vad jag kan och jag uppfostrar mig själv på vägen och jag inser att jag kan bli bättre hela tiden.





Något som jag däremot har fastnat lite i är när människor anser att vi västerländska invånare som har det så bra inte får känna rädsla, ångest, smärta eller liknande för "vi vet minsann inte hur det är" Dom som levt i tredje världen dom VET vad smärta är. Dom som flytt från krig VET vad riktig rädsla är osv. Det är absolut förvisso sant. Men nu kommer min poäng. Bara för att vi inte upplevt ett krig i mellanöstern så betyder det inte att vi inte vet vad rädsla är. Rädsla är ju något högst personligt och som jag upplever inuti mig utifrån en händelse som upplevs i min mentala kontaktyta. Upplevt med mina preferenser och det är en rädsla så stark som någon trots att den kan upplevas ha en till synes banal eller liten orsak för någon utomstående. Vi kan inte mäta varandras orsaker till diverse reaktioner i våra liv. Då lägger vi ju tonvis med skam och skuld på människor för att de känner det de känner. Sådant tror inte jag på. Det finns ingen mätsticka huruvida någon är mer berättigad rädsla eller inre smärta än någon annan

Däremot kan vi absolut sätta saker i perspektiv när vi ser andras fruktansvärda upplevelser. Men vi kan aldrig tala om för någon vad det är ok att uppleva eller ej. Det kan te sig banalt att vara rädd för att förlora sitt jobb eller att vår partner ska lämna oss eller att våra föräldrar inte ska acceptera oss osv men vi måste alltid få äga vår egen reaktion. Vi kan t o m ta hjälp av att andra alltid har det värre och vi kan på en tiondels sekund inse att vi har det rätt bra i jämförelse med andra men vi kan inte skuldbelägga någon för dess känslor. 

Sedan kan jag tycka att vi kan öppna våra hjärtan, plånböcker och sinnen för behövande medmänniskor i världen på ett mycket bättre sätt än vi gör idag. Men jag tror inte att lösningen är att vi inte får känna det vi känner eftersom andra har det så mycket värre. Jag tror på att vi tar hand om oss så att vi kan vara den ställföreträdande styrka och kraft som många behövande inte besitter. Jag tror på att vi ska hjälpa varandra och det gör vi inte genom att skuldbelägga oss själva. För skuld och skam det har vi så mycket med oss i våra arvsynder ändå - det blir ingen hjälpt av.

Om du är rädd så är det det du upplever just nu oavsett vad det handlar om.

måndag 1 juni 2015

Lyckan är något högst diffust och svårdefinierbart och så otroligt påtagligt och efterlängtat


Den amerikanske författaren Henry Miller sa:
"I have no money, no resources, no hopes. I am the happiest man alive."

Och kanske är det så. Kanske har lyckan inte alls att göra med vare sig pengar, resurser eller inbyggt hopp. Kanske kan lycka också handla om att känna en avsaknad av detta och ändå känna sig tillfreds inombords. Och då kommer ju nästa relevanta fråga. 

Vad är lycka? Vad innebär det att vara lycklig? 


Min målning "Stillsam, tyst sinnlighet"  om att vara i sin egen harmoni och inre stillsamma sinnlighet. Att vara trygg i den där tystnaden som alltid bor inom oss och hitta sitt eget totala lugn mitt i allt yttre kaos. Om vi stannar tillräckligt länge träder den alltid fram heart emoticon


Det kan ju vara något av den mest kontroversiella frågan just nu. Lycka för mig kan ju vara något som inte alls är ens i närheten av det som du definierar som lycka. Därför kan jag tycka att det är av enormt stort värde att vi ställer oss frågor och tillåter oss undra istället för att bara leverera s k svar. Det finns ju så många utvecklare och akademiska förstå-sig-påare i må-bra-genren idag som har alla svaren för alla människor. "10 tips för lycka" eller "Gör si och så för då mår du som bäst" " Bli lycklig med xxx-metoden" " blir lyckligast i stan på 20 dagar" osv. Listan kan göras kilometerlång av klyschiga artikel och boktitlar där en människa VET svaret på lyckan för alla andra. Jag har nog ett visst inre motstånd mot alla som VET sanningar.  Jag tror inte på sanningar mer än den egna som vi alla bär och som är högst individuell utifrån den egna personen. Det finns inte en sanning. Det finns lika många sanningar som det finns människor.  Jag har t o m avpublicerat min egen bok för jag känner att jag vill inte vara en del av detta längre. Kan tyckas lite drastiskt men jag står inte för den idag utifrån den jag är nu och det är viktigt för mig att jag är sann i MIN sanning. 

Däremot tror jag att vi kan hjälpa varandra att mötas och känna igen oss i varandras frågeställningar och förståenden. Jag tror på att vi människor behöver varandra och att vi utvecklas enormt av det vi har att lära varandra. Att våga undra och att våga blotta både våra styrkor och tillkortakommanden gör att också andra kan känna igen sig och inte känna sig så ensamma med sina livsfrågor. Som den franske författarinnen Anna Gavalda  sa "Tillsammans är vi mindre ensamma" 
Tyvärr har dagens alla  sociala medier medfört att vi helst bara basunerar ut allt positivt, starkt, flaschigt och imponerbart på Facebooksidor, bloggar, Instagramkonton och liknanden. Vi skulle aldrig komma på tanken att visa upp ett vardagsstökigt hem, en överfull tvättstuga, en normalvalkig mage eller för all del att vi är fullkomligt mänskliga och sårbara. Herregud vad uppfattas jag som då. Ja detta gör ju, tror jag, att vi jämför oss med andras fullständiga perfekta vardag och känner oss misslyckade i våra egna tillkortakommanden. Sorgligt. 

Kanske kommer vi ett steg närmare vår egen lycka om vi slutar jämföra oss med andra och inser att alla har sin beskärda del av fransighet, stökighet, sorg och mänsklig trasighet. Kanske finns det mycket att hämta i att ställa sig frågan : 
Vad är EGENTLIGEN lycka för just mig?

Smaka lite på frågan och vänta in svaret. Jag har inte svaret på DIN fråga. Det har inte Tony Robins, Louise L Hay, Mia Törnblom eller Olof Röhlander heller. De kan inspirera oss, absolut, men de har inte tillgång till det svar som du bara kan hitta i dig. Opss...nu levererade ju jag en s k "sanning" också om att svaret finns inom dig. Ja det är så här lätt att påverka varandra. Så nu omformulerar jag min mening. 

Tänk om det är så att svaret på din lycka finns inom dig - vad tror du?

Så sammanfattningsvis kan vi väl enas om att lyckan är något som är högst diffust och svårdefinierbart och ändå så otroligt påtagligt och efterlängtat för oss alla. 

Det är dock min helhjärtade intention att leva ett liv utifrån ett mantra om att lycka för mig är att inte vilja befinna mig någon annanstans än exakt där jag är just nu. Det är min alldeles egna hyllning till nuet - det enda jag på riktigt äger

Kärlek till er alla denna vackra måndag i hänryckningens  magiska tid