söndag 29 december 2013

Några av de som landade på mina dukar under året som vi strax ska lämna

Här kikar jag tillbaka på några av de änglar som ville bli målade under året som vi strax ska ta farväl av
Änglar som på något sätt ville kommunicera med mig i min skapandeprocess




 Det känns ju ofta så under mina kreativitetslekar och härliga skapandeprocesser.
Jag öppnar mitt hjärta och skapar utifrån en slags känsla som jag bär inombords
Ibland ställer sig mitt logiska tänkande i vägen för den fria kreativiteten. Då får jag ta pauser och försöka bli fri i mig själv igen. Ibland fungerar det ibland inte men oftast löser det sig på vägen. Om jag låst mig i intellektet så är det något jag behöver ta hand om i mig själv



Ibland får jag frågan varför jag målar så mycket änglar.
Egentligen vet jag väl inte eftersom det känns mer som att det är dom som vill bli målade och inte jag som väljer. En slags kanalisering alltså. Det är en aspekt av det hela
En annan aspekt är att jag rent aktivt vill föra in en slags 
andlighet i vardagen
En opolitisk och icke religionsbunden andlighet som handlar mer om att ha kontakt med sitt eget innersta. Att vara närvarande i sitt eget högsta jag. Det där jaget som inte är draperat av konventioner, prestationer, förväntningar och intellekt. 
Jag tror att vi kan behöva mer av den sortens andlighet i vår vardag för att orka. Och kanske för att våga leva som de vi faktiskt är. 


Att våga vara på samma våglängd som sina känslor t ex. Om vi är det så har vi fantastiska kompasser att följa våra livsvägar enligt. Då visar känslorna oss var vi är, vart vi vill och huruvida vi är på väg i enlighet med dessa där vi befinner oss just nu. Men då måste vi våga vara på samma våglängd som våra känslor för annars har vi inte förmågan att höra dem. Då tror vi istället oftast att våra känslor "bara händer" liksom. Men det gör dom förstås inte. De är fantastiska indikationer med budskap från oss själva till oss själva. 


Sen kan jag väl inte förneka eller förringa att jag alltid förlitat mig på något slags väsen
Om det är traditionella änglar eller energier av olika art är egentligen oviktigt för mig
Jag tror också att det finns änglar ibland oss som har förmågor och "uppdrag" här på jorden. Jag säger det med en glimt i ögat och känner en stimulans vid blotta tanken. Om det innehåller stor sanningskvot eller ej är oviktigt
Och alla ni som har eller har haft riktigt goda vänner ni vet också att dessa kan agera som änglar och få oss att lyfta när det känns som vi faller handlöst genom alla skyddsnät och membran i livet
En varm famn att vila sin trötta själ i guld


Ibland är också livet tungt att ta sig fram igenom
Jag brukar säga att om du känner att du är i ett helvete just nu, fortsätt bara gå, stanna inte kämpa inte emot. Fortsätt bara gå och känn hur du tar dig igenom och snart är du över på andra sidan
Då har änglarna en hjälpande hand även om vi inte alltid ser den
Hur tror ni annars att mammor orkar lyfta en hel bil när deras barn hamnat under

Ibland kan vi också behöva en ängels skönhet för att orka livets tyngd. En kontrast som späder ut det svåra och ger oss förmågan att lyfta blicken.

"Att låta en ängels spröda vinge torka tåren från vår kind
och känna dess andetag omkring oss likt evighetens vind"



Ibland kan vi också träffa en ängel när vi minst anar det
En människa som kommer exakt i rätt tidpunkt och säger exakt de rätta sakerna
Ni vet läraren dyker alltid upp när eleven är redo för budskapet och läxan


Ibland ser jag gamla själar speglas igenom nya små barns strålande stjärneögon
Det gör mig så innerligt glad och hoppfull
När man anar en oförstörd visdom som flätats samman med en liten pojkes fantastiska och änglalikt kloka funderingar ja, då vet jag att allt är ett kretslopp och evigheten
är ett faktum



Änglarna kan också vara symboler för det goda, det glada, det gudomliga och det medmänskliga
En symbol som får oss att tro på oss själva och att vi har allt inom oss
Att vi är fullkomliga och att det finns ett fantastiskt lugn i det


Ibland kommer änglamotiven till mig först och sedan kommer orden i efterhand
Ibland är det tvärtom. Då kommer orden till mig först och då kan de behöva en tavla att landa i. Och vid andra tillfällen vill målningen vara ifred utan ord som distraherar eller förtar den fria tolkningen


Ja det är lite om mina tankar runt varför det blivit så många änglar genom åren
Jag har nog målat änglar i mer än 15 år och deras karaktärer har sannerligen varierat genom åren
Jag anser mig annars själv inte vara en typisk "änglig" person så till vida att det finns en massa söta änglar högt och lågt här hemma eller att jag samlat på dem. Nej sådan är jag inte. 
Kanske beror det på att jag haft dem så nära mig i mitt skapande att det räcker gott så.
Visst har jag lite änglar här och där men de är ofta väldigt speciella i så fall. Eller har ett affektionsvärde för mig. 


fredag 27 december 2013

Ge från hjärtat inte från hjärnan

Jag läste i en av mina FB-vänners statusar att hen blev hög av att hjälpa andra. Detta förorsakade rätt starka reaktioner i kommentarerna. Jag förstår både hens eufori i känslan av att hjälpa andra men jag förstår också de irriterade reaktioner som uppstod i bakvattnet av detta. 

Mina tankar går då till huruvida det här med hjälpandet är en egoistisk handling eller inte. I ärlighetens namn så tror jag att mycket av allt detta med att hjälpa andra är en handling för att stärka vårt eget välmående. Vi mår bra av att se andra bli hjälpta. Gott nog absolut. Sätt nu inte förmiddagskaffet i halsen för jag menar inte att vi inte ska hjälpa varandra. Tvärtom. Jag anser absolut att vi ska vara MEDmänniskor och hjälpa varandra så gott det går. Det jag menar är att vi ibland får fundera på om inte hjälpandet är ett sätt att stärka vår egen självkänsla och boosta vårt eget ego. Varför har vi annars ett behov att berätta att vi hjälpt någon. Och fortfarande är det ingen "dålig" handling även om det handlar om att boosta oss själva. Kanske är det bra, vad vet jag, jag tänker bara som vanligt högt här. Så det ligger inget fördömande i mina tankar, bara reflektioner. Jag kan själva komma på ett antal tillfällen när jag utfört handlingar, skänkt pengar, hjälpt andra och varit behjälplig som en avsikt att glädja någon annan OCH höja mig själv inför andra men också inför mig själv. Det blir liksom en win-win situation.

Dock tror jag att vi ibland mår bra av att skänka i smyg. Träna vår generositet och vilja att hjälpa genom att aldrig berätta att det var just vi som skänkte den där pengen, fixade den där punkteringen, betalade den där p-boten, skänkte den där rosenbuketten eller kaffelatten eller bjöd på den där prenumerationen.mm mm. Att ge från hjärtat - inte från hjärnan. När vi ger för att gåvan eller hjälpandet får ett gott mottagande och sätter goda hjul i rullning. när det räcker med att veta att vi omsätter mer kollektiv kärlek, tacksamhet och medmänsklighet. När det räcker med att veta att man gjort en god handling och inte behöver kred för att man gjort det. 



Jag tror att den stora skillnaden ligger i om vi vill VARA goda, generösa och medmänskliga eller om det är viktigt att FRAMSTÅ som det samma. Jag förstår absolut vinsten av att berätta för andra om de goda gärningar vi gör för det kan också inspirera andra att göra samma sak. Win-win igen. Det är fantastiskt och omsätter också mer goda kollektiva energier. Jag kan själv emellanåt berätta i min FB-status att jag skänkt pengar till någon hjälporganisation för att få andra att också göra det och jag kommer förmodligen att göra det igen. MEN jag behöver också göra gärningar där jag aldrig berättar att det är jag som gjort det för att hålla tillbaka mitt eget ego och ge för att jag vill GE. Lite som att "fostra mig själv"

Dock tror jag att det är av värde att vi ibland tar oss en funderare om givandet är ett sätt att bli omtyckta, respekterade och älskade. För i så fall är det bra att träna på att bli älskad som man ÄR. Rakt upp och ner också. Vi måste inte springa före oss själva och göra reklam för oss själva för att bli älskade. Det räcker med att vara den vi är. Bara känslan av att jag är alltid tillräckligt fantastisk som jag är. 

Så missförstå mig bara om ni har lust nu. För det jag menar är att vi ska ge, hjälpa, finnas till hands, vara behjälpliga och stötta så mycket vi kan MEN av rätt orsak. Jag tror inte på att frossa i andras nöd för att boosta sin egen självbild. Jag tror på att vi är en sammanlänkad jätte-enhet där vi har till uppgift att vara M E D-människor inte M O T-människor. Men gör det för att du älskar de du möter och för att du älskar dig själv och inser att vi alla har samma värde och vi kan hjälpa varandra utifrån de förutsättningar vi har. Det jag gör påverkar dig och det jag är, är också du på ett eller annat sätt. Jag är inte bättre eller sämre än någon annan eftersom vi alla är ett. Så när jag inbillar mig att jag är "lite bättre" än tiggaren, mannen på glid, knarkaren, förövaren eller vad det nu må vara så har jag separerat mig från något vi egentligen är en del av. När jag inser att vi alla är ett så inser jag också att när jag ger till en så ger jag till alla, inklusive mig själv, och behöver följaktligen inte få uttryckt kredit för min gärning. Payback kommer tillbaka ändå i någon form. 

Jag säger det igen - ge från hjärtat - inte från hjärnan. 

Ta er gärna en titt på denna lilla film med Amanda Palmer. En kvinna som har premierat förmågan att be istället för att kräva. En fascinerande kvinna som också valt ett alldeles eget sätt att förhålla sig till människorna hon möter och sättet att ge för att man vill 

Puss och kram

torsdag 26 december 2013

Ska jag vänta klartecken från hjärnan och den logiska delen av mig ja då får jag sannerligen vänta....

Det här årsskiftet känns av flera anledningar extra viktigt. Nyår är annars inte speciellt värdefullt för mig utan egentligen bara ett gott tillfälle att käka lite god mat och inmundiga bubblande skumpa. Och raketer och fyrverkerier är jag absolut ingen fan av eftersom jag alltid haft hund och fått erfara deras paniska rädsla för dessa märkliga smällare. Nyårslöften brukar jag heller inte sysselsätta mig med. Dock brukar jag göra lite ceremoniella avstämningar med mig själv vad jag vill ha med mig in i det nya året och vad jag vill släppa taget om och lämna bakom mig.

 I år har jag dock andra avsikter med den här brytpunkten.  Det hade lika gärna kunnat ske den 12/12 eller 21/4 men eftersom vi ändå har en ceremoniell högtid vid nyåret som skiljer det gamla från det nya kalenderåret så ser jag det som en fantastisk möjlighet att ta tillfället i akt. Så många saker som jag känner ska begravas och släppas taget om och nya val som ska manifesteras i mitt liv. Trots att jag jobbat så pass mycket med mig själv på olika sätt känns det ändå som om jag gjort jobbet på ytan och inte tagit mig ända ner i mig själv. Man undrar ju hur blodiga knäna måste bli och hur många gånger pannan måste stångas blodig i kaklet på en del innan de liksom förstår att det är man själv som ÄR viktigast i sitt liv och att man måste stå på sin egen sida, no matter what. Ja jag är tydligen en sådan. 



Jag har under det här fantastiska året som gått fått många nya insikter, fantastisk vägledning och signaler om vilken väg jag ska gå. Jag har nog dock kämpat emot det här en aning av flera olika anledningar. Nu får det vara nog och det är dags att frigöra potantial, egenskaper, energi och släppa fram en ny frodig styrka, mod och andlighet inom mig. Jag är lite som en bubblande vulkan full av kraft som hålls tillbaka. Jag tror att "Vintersolståndsceremonin" jag fick förmånen att delta i var den slutgiltiga droppen som fick mig att inse vart jag är på väg och vilka aktiva handlingar jag måste vidta för att landa tryggt i mig själv. Både som person och i min yrkesprofession. 

Jag har under en tid känt mig lite som en levande paradox som inte riktigt varit helt hemma någonstans utan anpassat mig till än den ena och än det andra. Det här suger energi av mitt ursprungliga jag och håller också det mest betydelsefulla och viktiga i livet på avstånd. Jag kommer under det nya året att fokusera tydligare på vissa saker och utveckla vissa sidor av mig själv på ett mer målinriktat och tydligt sätt. Om ni visste vad jag ser fram emot det nya med nyfikna och öppna sinnen. Bara genom att skriva ner detta så händer saker inom mig på ett fantastiskt och inspirerande sätt.

Så tack 2013 för att jag fått så många insikter serverade på silverfat. Välkommen nya härliga 2014 - jag är mer än redo. Jag kastar mig handlöst in i det nya ovetandes om utgångar och garantier. Det enda jag vet är att det KÄNNS bra. Det räcker för mig. Here we go - Hjärtat är redo. Även om hjärnan inte är det så struntar jag i det den här gången, för min hjärna gillar garantier, trygghet och invanda mönster. Så ska jag invänta klartecken från den så blir jag stående på samma ruta i resten av mitt liv. Det har livet lärt mig. 



Hur använder du nyåret? Är du en nyårslöftesgivare av rang kanske? Är nyår bara en helg bland andra helger för dig?  Eller är det ett bra tillfälle även för dig att inta riktning och släppa taget om gammalt groll för att skapa ett ännu bättre och mer meningsfullt liv?

Kärlek till er alla denna annandag











onsdag 25 december 2013

Min julafton i bilder


Tacksamhet...helt enkelt....













måndag 23 december 2013

Alla kan gå in i framtiden och släpa hit drömmarna till nuet


Att skapa sig ett meningsfullt liv är sannerligen inte alltid det lättaste. Men det "rättaste" Jag kan i dessa juletider fundera mycket omkring det här med huruvida vi ger oss själva den kärlek och omsorg vi faktiskt behöver och är värda. 

Jag arbetar ju som coach och älskar verkligen det jag gör. Dock möter jag fortfarande många som tror att coaching är en klistra-över-gammal-med-nytt-metod där man inte tillåter sig känna det man känner utan bara rusar framåt i full fart i livet käck och glader med fiffiga citat och vänd-andra-kinden-till-mentaliteter i högsta hugg. Ja visst finns det säkerligen sådana coacher som arbetar där ute på marknaden också. Men alla coacher jobbar inte så. Jag jobbar t ex inte så. Jag rotar förvisso inte neråt och bakåt och grottar ner mig tillsammans med mina klienter i elände och stannar kvar där och börjar betala hyra i negativa tankegångar. Det är nog mera psykoterapi det handlar om då. 

Jag jobbar härifrån och framåt. MEN dock låter jag mina klienter se sig runt omkring exakt där de befinner sig. Vi sonderar alltså nuläget med hela känslospektrat och allt som hör därtill. Vi måste veta var vi står för att kunna veta vart vi vill gå. Hur känns det att vara du? Hur skulle du må om...osv? Vad huserar i dina tankar idag? Vad kan du acceptera av det du känner och vad kan du inte acceptera? Hur närvarande är du i det du upplever oavsett om det är s k bra eller dåliga känslor? Hur kan du ta ett första lilla pyttesteg framåt TROTS eller kanske t o m PÅ GRUND AV den smärta du känner just nu? Alltså för mig handlar det om att ta med hela livet på vägen framåt. Att våga känna det man känner och ändå tycka om sig själv och sitt liv. Att våga ha kontakt med den inre kärnan som vi alla bär på. Det är kärnan som är kärleken. Det är först då som vi kan bli s k hela och älska oss själva så till den grad att vi tycker att vi är värda att uppnå våra uppsatt mål. Då är redan halva jobbet gjort.

Jag tror att vi måste lära oss ta emot utmaningar som lärdomar och acceptera smärtan som indikator. Det är motstånden som skapar stagnation. Det är inte acceptansen. Vi behöver lära oss älska det som kommer till oss för vi behöver lära oss något utav det. Ofta ser vi det inte förrän vi tittar på det i perspektiv men allt har något att lära oss oavsett om vi väljer att se det eller inte. 

Samma sak gäller när vissa människor hela tiden undviker det dom mår dåligt av för dom är livrädda att må dåligt. Jag tror att när vi mår dåligt så är det ett symtom på något vi behöver ta i. Och om vi hela tiden undviker saker i rädsla för konsekvens så är det ett slags fobiskt sätt att lösa problem. Vi undviker allt som kan förorsaka en smärta i oss istället för att ta i smärtan och kika vad som ligger bakom så att man kan expandera sin utveckling. När man konsekvent undviker saker, situationer eller liknande av rädslor för smärta så krymper ju istället utvecklingen och vi får ett mindre och mindre livsperspektiv. Har sagt det förut och säger det igen "Vi måste inte vara perfekta för att vara alldeles underbara" och det gäller livet också. Det måste inte heller vara perfekt för att vara värt att leva. Men om vi lär oss att älska oss själva och inse att smärtan är ett sätt för oss att samtala med kärnan i oss så är det lättare att känna acceptans. Och när vi lär oss acceptansens kraft har vi hittat enormt mycket bränsle att ta oss framåt mot våra drömmar och uppsatta mål i livet. Det är motstånden som är de största vägspärrarna för oss på vår livsväg framåt, uppåt och inåt. Och när smärtan klingar av blir glädjen ännu mer omfångsrik och fantastisk. Vi måste våga bli berörda från alla håll. 

Författaren och terapeuten Tommy Hellsten beskriver så naket om ämnet : 
"Att skapa sig ett meningsfullt liv kräver att vi stannar upp för att börja en rörelse inåt. Kärnan är kärlek. Älskar jag mig själv så att jag vågar följa det jag innerst inne känner? Vi kanske borde lyssna mer på våra drömmar och ta dem på allvar. Alla kan gå in i framtiden och släpa hit drömmarna till nuet. Men ingen förändras innan det har blivit för smärtsamt att inte förändra."

söndag 22 december 2013

Nytt avsnitt i "Viktigt på riktigt" som den här gången handlar om ålder och allt som hör därtill


Mitt i allt julstök och köphysteri kan det vara skönt att göra något helt annat. Ett exempel kan vara att vira runt sig en skön filt, hälla upp en kopp te i favoritkoppen och krypa upp i soffan och lyssna på det nya avsnittet av vår podcast "Viktigt på riktigt" Jag vet att ni fått vänta lite extra länge denna gång. Men som ni vet, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. So enjoy friends och ta del av klingande dalmål, massor av skratt, trassliga tankar och reflektioner om sådant som är viktigt på riktigt. Den här gången behandlar vi ämnet ålder och vilken märklig bild vi har på åldrandet i vårt avlånga land jämfört med många andra länder och kulturer. SÅ har du en tendens till åldersnoja tycker jag att du ska lyssna på det här. Förresten ni andra också

fredag 20 december 2013

"Människor som är galna nog att tro att de kan förändra världen är de som gör det"


Att följa sitt hjärta är något jag alltid förespråkat och förmedlat. Men i ärlighetens namn har det aldrig varit så sant och viktigt för mig som det är idag. Jag skrev ju lite i förra inlägget om att jag köpt mig en ring som symbol för att följa mitt eget hjärta. Ett äktenskap med mig själv kanske man kan kalla det. Jag har under senaste året utvecklat mina inre visioner och intentioner ännu mer än tidigare. (vilket jag inte ens trodde var möjligt) Jag har grundat i alla mina värderingars fundament och insett vad som i sanning är jag och vad jag behöver göra för att leva mitt liv ur en så stor sanningskvot att livet alltid kommer att vara MITT. Detta kommer självklart ibland att innebära att jag behöver bli ännu mer bekväm i att vara obekväm eftersom man inte både kan följa sitt hjärta i alla lägen och samtidigt infria andras förväntningar och krav.

Som jag också skrev i förra inlägget så deltog jag i en "Vintersolståndsceremoni" igår. Det var en cool, fantastiskt, omvälvande, förlösande och en enormt boostande upplevelse. Att i en sådan gemenskap befria sig från tunga mentala bagage som gör livsstegen släpande och tunga och samtidigt fylla sig med ljus, tacksamhet och tillförsikt inför det nya som väntar. Det kändes som om mitt arma hjärta expanderade av kärlek intill en bristningsgräns jag inte ens visste var möjlig. Att vara en del i en kärleksfull helhet där alla har en gemensam intention om ljus och kärlek var en stark och fantastisk inspirerande upplevelse. Man fick verkligen ställa bort sitt logiska och tänkande jag och bara vara i ett högre medvetande. 

 Bara att vistas på denna oemotståndligt vackra och kraftfulla plats i Universum som Ania och Magnus skapat är en upplevelse och balsam för själen. Ni som inte besökt Gaia Life Kurs och Retreat i Fjärås utanför Kungsbacka borde verkligen göra det



Lägg därtill att jag idag på morgonkvisten drog på mig filten och intog morgonkaffet framför filmen "Jobs" Det gör mig just nu ännu mer övertygad om vikten av att följa sitt hjärta. Jobs var ju en mycket speciell person som i mångt och mycket gjorde saker som jag tror att omgivningen aldrig riktigt förstod. En ångvält emellanåt som gjorde många obekväma. Men han följde alltid sin dröm, sin vision och det han innerst inne brann för. En nörd som blev betraktad som en galning. Det var inte viktigt för honom. Han var inte här för att bli omtyckt han var här för att "tycka om" ( det han gjorde ) Jag älskar nördar som vågar stå stadiga i det som är och tror på oavsett vad andra tycker. Ja jag är nog rent av lite nördig på nördar Fängslande film med en enorm skådespelarinsats av Ashton Kutcher. Filmtips för kulna vinterkvällar i juletider

"Människor som är galna nog att tro att de kan förändra världen är de som gör det"
/Steve Jobs

- Att komma ihåg att man ska dö är det bästa sättet jag känner till för att undvika fällan i att tänka att man har något att förlora. Du är redan naken. Det finns ingen anledning att inte följa ditt hjärta. (2005).
Steve Jobs

Det blir så klart för mig att vi arma människor springer oss trötta i ekorrhjul och tävlar i allsköns gatlopp som ingen någonsin kan vinna istället för att vara trogna oss själva och göra det vi brinner för. jag tror att vi måste lära oss att lyssna på den där försiktiga rösten inom oss, som ALLA har. Den där rösten som försöker påminna oss om vad vi är, vad vi vill och att det faktiskt är möjligt. Sedan måste vi lära oss att högaktningsfullt skita i om våra val inte passar in i den mallen om omgivningen så "omsorgsfullt" skapat åt oss. Men om vi inte lever våra liv - vems liv ska vi leva då. Vi är så mycket starkare, vackrare och modigare än vi tror. I samma stund som vi får en dröm har vi också kapaciteten att förverkliga denna.

All kärlek till er alla






Vad vill du ha med dig in i det nya och vad vill du släppa taget om


Ett år börjar lida mot sitt ofrånkomliga slut och det börjar bli dags att göra bokslut och ladda om inför det nya. Det tänker jag faktiskt göra genom att följa en vän på "Vintersolståndsceremoni" En helt ny företeelse för mig som jag inte varit med om tidigare. Alltid kul med nya saker. Vi kommer, vad jag förstår, att fira det som året givit oss i form av gåvor och utmaningar av alla dess slag. Sedan kommer vi också att öppna upp och bjuda in det nya.

Jag gör varje årsslut ett litet bokslut för att överblicka var jag befinner mig och vart jag är på väg. Jag går igenom lite frågeställningar som känns stimulerande att reflektera över och skriver sedan ner för att få en bättre överblick och rikta in ett fokus som känns rätt för mig

* Vad har varit det allra bästa med året som gått
*Vilka utmaningar har du fått ta del av som kan vara lärorika
*Vad vill du ta med mig in i nästa spännande år
*Vad vill du lämna kvar i det som varit och slippa ta med dig in i nästa år
*Vilka förändringar behöver du göra
*Vad kommer det att kosta dig om jag inte gör de förändringar du förutsatt
*Vilka vinster kommer det att ge 
*Om din kropp kunde tala för sig själv vad skulle 
den då säga var det bästa 
du gjorde för den under året som gått
*Hur har du tagit hand om själen
*Hur tar du hand om dig på bästa sätt under kommande år
*Om vi visualiserar lite, vad skulle du då önska 
att du skulle säga om året 2014 om 
jag mötte dig den här tiden nästa år
*Om du får välja en symbol och ett ord som 
symboliserar dina visioner inför nästa år 
vad skulle det då bli


Kom ihåg - den enda sanna framgången är att leva sitt liv 
på sitt eget sätt - vad det än må vara

Lycka och kärlek



torsdag 19 december 2013

Roar And Be The Lion You Are

Mission possible

Ringen som ska påminna om att följa hjärtat...ännu mer...

Ibland surnar jag liksom till på mig själv. Det är när jag upptäcker att jag gör saker jag egentligen motsätter mig på ett eller annat sätt. Just nu är det min medverkan i köphysterin och komsumeringshetsen som bryter ut i anslutning till julfirandet varje år i vårt avlånga land. Vi springer oss trötta, svettiga och allmänt otåliga i affär efter affär och köper prylar som ingen behöver till människor som har allt och gör slut på pengar som vi behöver till annat eftersom det är banken som äger det vi tror att vi äger. Oh my god...det är galenskap utan gräns. Och jag är absolut ingen bättre föregångare som antar alternativa vägar, jag erkänner. Jag har idag löpt amok i allsköns affärer och införskaffat klapp efter klapp allt medan den större delen av världen svälter. Jag blir en enda stor ambivalent paradox. Nu tänker jag högt och låter bloggen vara min ventil. Kanske inbillar jag mig i min enfald att jag dövar mitt dåliga samvete en stund. Jag är relativt lättlurad så det kanske går :)


Julen för mig är egentligen tid att vara. Existera i ett fridfullt nu. Umgås med de som värmer hjärtat på ett alldeles speciellt sätt. Klappa katten och vandra med hunden. Tända ljus i överflöd. Choklad och likören "Quarenta Y Tres" med is  i vackra glas allt medan mysiga julfilmer passerar på TV. Brädspel och julotta. Läsande av böcker under varma filtar. Knarrande snö under tjocka vinterskor och singlande snöflingor att fånga på tungan i gatljussken, (även om jag inser att i samma stund som jag flyttade ner till kusten är det en mindre utopi att uppleva vita jular). 


Så egentligen har inte de saker som jag värdesätter mest med julen ett dyft med prylar och klappar att göra. Sedan kan jag inte förneka att det är kul att ge. Det är alltid kul att ge. Men det är så mycket mer stimulerande att köpa någon annan gång på året, när mottagaren minst anar det och mest behöver det. Då kan man i god tid välja ut saker med hjärtat och ge specifikt till en utvald mottagare. Nu handlas det hejvilt och bara därför att. Nåväl antingen är man in or out och tydligen så är jag även i år in.

Men jag köpte dock mig en ring idag som en symbol för att minnas att göra saker som kommer från hjärtat. Oavsett vad det gäller så måste jag 2014 göra saker som är födda ur mitt hjärta, även om det t o m kommer att innebära att jag blir obekväm för någon annan. Jag behöver bli mer bekväm med att vara obekväm. Men om inte jag står upp för det som brinner i mig - vem ska då göra det. Vem ska då hålla min olympiska eld vid liv. Och om ingen håller den vid liv kommer den sakta att slockna och falna. Och livet kommer då att vara en möjlighet att överleva istället för en fantastisk chans att L E V A. Nu är jag ju redan ganska bra på detta men jag kan bli ännu bättre och jag måste plocka upp mina problem och titta på dem för att kunna lösa dem. 
Det är mitt största mission 2014. 
(tillsammans med några andra små-missions som jag kanske berättar om en annan gång)

Vad blir ditt mission 2014?





söndag 15 december 2013

Världen borde vara lite mer Pia Sundhage och inte så mycket kallprat


En helg börjar lida mot sitt slut och jag kan bara konstatera att det känns som om jag står med förskräckt min på tröskeln och undrar vart den tog vägen. Om jag summerar lite så konstaterar jag att julklappsinköp, skickade böcker och tavlor, tränat, promenerat och njutit av god mat och dryck är lite av det jag ägnat mig åt. Ibland behöver jag kika i backspegeln när det känns som om tiden sprang före mig medan jag stod kvar på perrongen och väntade på att helgen skulle börja.

Nåväl mina tankar denna söndagskväll i decembertider är färgade av huruvida vi människor är ärliga, uppmärksamma och närvarande. Såg en intervju med fotbollslegenden Pia Sundhage. En enormt stark, skön och sann person om ni frågar mig. Tänk så otroligt gott att kunna stå så trygg i sitt bemötande och i sin identitet som hon gör. Hon nämner att hon inte är intresserad av människor och står för det. Hon nämner också att hon valt bort barn eftersom hon är för egoistisk och hon skulle följaktligen inte bli en bra förälder då. Insiktsfullt och jäkligt oegositiskt konstaterande om ni frågar mig. Tänk så många människor som är så enormt uppe i sig själva och har ett ego större än ord kan beskriva men som aldrig i världen skulle erkänna det samma. Så många föräldrar som skaffar barn för att förverkliga sig själva men som aldrig "ser" sina barn. Det är oftast samma människor som också tror sig veta bäst hur deras barn ska leva sina liv och tror att det är deras uppgift är att forma barnen till stereotypa kopior av sig själva. Eller kanske ännu värre att de vill skapa en framgångs-produkt av sina barn som symboliserar något som de själva aldrig uppnått. Något som DE kan vara stolta över. Inte något som barnen själva mår bra av. Då heter det ofta "ja men de förstår inte sitt eget bästa" Så enormt förnedrande att beröva människor deras egna val

Nej om världen vore lite mer Pia Sundhage så skulle vi slippa anta, spekulera och tolka varandra för alla skulle vara mer direkta och sanna mot sig själva. Vi skulle heller inte vara anpassade små skyltdockor som förställer oss för att bli omtyckta av andra. 

Det slår mig också hur många som verkligen ÄR egoistiska i sina möten med andra. Så många som oavbrutet pratar om sig själva utan en tanke på att det är en dialog och inte en monolog. Eftersom jag är en typisk lyssnare och tycker om att lyssna på andra så får jag ofta förtroende av andra och jag ser det som en ära. Men ibland blir jag trött på människor som pratar om enormt oväsentliga saker som egentligen inte berör någon annan och som fullständigt saknar substans eller värde i evighet efter evighet. Där måste jag bli bättre på att värdera min tid och inte stanna i samtal som är en monolog där en pratar oavbrutet och den andra funderar på andra saker och försöker dölja att man gäspar av tristess. Viktigt på riktigt. Och i ärlighetens namn så tycker jag om människor och jag tycker om att lyssna men jag är dålig på att mingla, kallprata och samtidigt finna ett värde i det som intresserar mig. Vardagsprat tråkar så lätt ut mig. Jag önskar att jag fann ett större värde i det än vad jag gör idag. Det är därför jag ofta finner stort värde i att samtala med barn för de kapar all onödigt lullull och är väldigt kärnfulla och direkta i sina konverstationer. 

Jag behöver nog bli lite mer Pia Sundhage-ärlig där jag helt enkelt artigt men tydligt lämnar konversationen när den utvecklats till en icke-givande monolog. Det är ju mitt ansvar att förvalta min tid. Livet är för kort för att ständigt anpassas efter andra för att bli omtyckt.

Däremot är det av stort värde för mig att lyssna och finnas där för människor som behöver någon att bolla sina tankar med, en axel att luta sig emot eller en famn att gråta ut i. Vi är MEDmänniskor inte MOTmänniskor

Ta hand om er och er värdefulla tid. Lev era liv och strunta i om andra inte gillar´t. De har ett eget liv att ta hand om




torsdag 12 december 2013

Olycklig kärlek finns inte, törs jag nästan drista mig till att säga



Just nu befinner jag mig nog förmodligen i en av mina största tänka-till-perioder i mitt liv(igen) På gott och ont. Det känns som om jag behöver skala av alla måsten, borden och andra förehavanden som är grundade ur någon slags prestation. Jag behöver också skala bort vad jag gjort, vad jag vill, vad jag ska och vad jag gör. Alltså alla kringkonstruktioner runt omkring den som i grunden är jag. Och bara landa i existensen.  
VEM är jag då?

Ja jag kan nog ha en benägenhet att bli lite djuplodad i mina funderingar men egentligen ter dessa funderingar sig för mig jäkligt oflummiga och egentligen inte alls trasseldjupa på något sätt. För mig känns det elementärt och av vikt att veta vem jag är och vad jag behöver för att kunna vara så sann och medmänskligt bemötande det bara går. Både som människa och i min yrkesprofession, om det nu är någon markant skillnad där. 



Det här är ju saker som mina klienter ibland får jobba med och då känns det av stor vikt att även jag har koll på läget. Från andra hållet så att säga. 

Ta t ex det här med kärleksrelationer. Ofta så vill vi att vår partner ska vara en person som ska mätta våra behov och begär, fylla våra tomrum och göra oss hela som människor. Egentligen är det här sådant som vi ska göra med oss själva. Det ska inte alls göras av någon annan utomstående människa Men om vi inte älskar oss själva villkorslöst så måste vi se till att någon annan gör "vårt jobb" Vi lägger hela ansvaret i någon annans händer. Vi tror att också att den kärlek vi har tillgång till är en direkt orsak av vår älskades närvaro och existens. Men vår kärlek den bor i oss och sedan har vi möjlighet att utforska kärlekens vägar tillsammans med en annan person. En "någon" som vi själva väljer. Om sedan denna "någon" lämnar oss så är inte själva kärleken olycklig. Jag tror inte på olycklig kärlek. Den urkraften har vi alltid tillgång till och den kan vi aktivera inuti oss själva oavsett om vår kärlek är besvarad eller ej. Om någon väljer att lämna oss så finns allt det vackra kvar i oss. Det blir självklart smärtsamt och det tillhör livet. Det är vårt sätt att bearbeta och vara offer en stund för vårt ego har blivit sårat och det svider bland mer än ord kan beskriva. Men vi är offer i våra egna tankar om vi väljer att tro att kärleken fortfarande inte finns kvar inom oss. Själva kärleken är inte olycklig eller plötsligt avdunstad. Den bor inom oss alla och vi har alltid tillgång till den. Vi har bara fått en mental käftsmäll rakt i äganderättens högsäte inom oss för vi har förlorat "vår" älskade och vi säger/tror att själva kärleken är olycklig. 

Om vi då vet vilka vi är och vad vi egentligen vill och står för så är det så mycket lättare att älska sig själv så villkorslöst att vi kan älska någon annan med en fri kärlek som inte är beroende av den andras ansvar att göra oss hela.

Om vi också har förmågan att veta vår egen storhet har vi också förmågan att se andras storhet. Om vi däremot ser oss själva som små och ovärdiga lycka ser vi andra på samma sätt.  Det är inte vad varken du, jag eller vår värld behöver

Om vi frågar 100 människor vad som är allra viktigast om de har ett år kvar att leva så börjar alla prata i kärlektsermer och om sådant som värmer hjärtat. Därför vill jag säga till alla er därute, för guds skull, våga hälla lite medmänsklig kärlek i organisationer och på arbetsplatser. Våga älska dig själv på ett villkorlöst och befriande sätt. Du är så jäkla värd det
....och jag med. 






onsdag 11 december 2013

Liten blir stor....




Så är det då 23 hela år sedan en liten knodd på 4,5 kilo bestämde sig för att komma till världen i raketfart. En liten stark man som hade bråttom ut och möta världen med ett leende. En liten prins som lärde sig springa före innan han kunde gå och som har tagit hela världen i sin famn. 

Min älskade son har gått och blivit stora mannen och ibland är det lite svårt att förstå att han inte längre är en liten Emil i Lönneberga som har det ena buset efter det andra på lager längre. En liten lintott som alltid haft så mycket energi och livsglädje att hela världen smittas i din närhet



Så mycket kärlek rinner i venerna dina och så mycket känslor är ständigt i omlopp. Med en charm som får de flesta på fall och ett fantastiskt medmänskligt bemötande är det svårt att inte tycka om dig Anton. För att inte tala om din humor som är något av ett signum för dig. Ingen kan få mig att skratta så som du och ingen har heller så skön självdistans som du. Det är en gåva värd att bevara livet ut, på samma sätt som ditt skarpa intellekt. 

Älskade unge du är så vacker att klockorna stannar och jag tackar någon däruppe för att du har valt att bli just min son.

Grattis på din dag och må livet ge dig alla de vackraste kulörerna att måla ditt livsverk med

Jag älskar dig Anton...idag på din dag ....och alla andra dagar...

måndag 9 december 2013

Och här kommer alla känslorna på en och samma gång,,,

Att vägra trubbas av och fortsätta hålla hjärtat ärligt vidöppet är sannerligen en utmaning jag antagit som ibland känns övermäktig. Jag vägrar att stänga av känslosystemet i tron om att jag på så sätt lever på ett mer "överkomligt" och enkelt sätt. Livet är ju inte enkelt. Jag vet så väl om det men ändå är det så lätt att falla tillbaka i någon slags rädsla för de s k obehagliga känslorna. 



För att vara sann mot mig själv så behöver jag vara i allts egentliga mitt även när det är obekvämt eller om jag inte lever upp till andras förväntningar.  Ibland gör det så jäkla ont att det känns som om både hjärtat och själva jag ska brista i tusen bitar. Men det finns inget annat sätt att leva på för mig än att leva i sanning med det som hjärtat slår för. Mitt i min egen livspuls. Jag vill inte ständigt bevekas av förskräckelse eller stänga av det som känns inuti av rädsla för att inte kunna bemöta det som kommer upp inom mig.  Om jag inte är trogen mig själv, vem ska jag då vara trogen, undrar jag. 



Det här innebär också att jag måste leva mig rakt igenom det som händer i mitt liv. Inte försöka gå runt omkring eller förtränga. Det här är inte alltid lätt men alltid rätt. Det smärtsamma är en del av livets alla skiftningar och jag försöker bemöta, möta och leva mig igenom allt utan förträngning och distraktioner.


Ändå kära ni händer det att jag fortfarande kommer på mig själv med att ha hållit tillbaka och smygstänga mina känsloreceptorer av rädsla för konsekvenser av allehanda slag. Det blev tydligt häromdagen när jag var på bio och fullkomligt överrumplades av ett skyfall av känslor när jag minst anade det. Det var som om en yttre ”knapp” fick tillgång till min inre triggerpunkt som i sin tur aktiverade så mycket sorg och fördämd smärta inuti mig. All ogråten gråt släppte taget tillsammans med undanträngda känslor och gryende insikter. Jag omfamnade allt som ville komma ut och kunde t o m le genom tårarna och inse att livet är så outsägligt fantastiskt även när det är smärtsamt. 

Och jag tycker att Melissa Horn klär in budskapet om att känna och älska fritt så vackert i toner i sin låt "Falla fritt":

Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga
men bara om sånt som hör till sitt
men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt

Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt

Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt
Och fullärda här i livet, ja, det blir vi aldrig, tack och lov

torsdag 5 december 2013

Egot är världsmästare på att ljuga oss rakt ner i osäkerhet och rädsla

Tänk om det är så att vårt hjärta alltid är oförskräckt och modigt. Och att det bara är våra rädda och begränsande tankar som avgränsar den inre styrkan att etableras sig inom oss och vara tillgänglig. Och att vi ofta istället låter egot kliva fram och härja fritt och skapa osanna illusioner om att vi inte vågar vara
den vi egentligen är eller göra det vi egentligen vill



Fundera lite vilka tankar du har och vad de gör med dig. Vad är du i så fall utan dessa tankar? 

Vi pratade om det här med känslor i vår podcast "Viktigt på riktigt" i senaste avsnittet och huruvida vi visar de eller förtränger och håller undan dem. Många har kommit med feedback på detta och uppskattar att vi tar upp det här med känslor och att det är ok att känna hela känsloregistret. Det tackar vi självklart ödmjukast för. Att det blev så pass mycket reaktioner på just detta tror jag beror på att vi tillrättalagda och mellanmjölkslagomt väluppfostrade svenskar har ett behov av att få vara dom vi är utan att bära en massa masker och förställa oss. 

Jag tror nämligen att det är lite svenskt att inte våga stå stadigt i den vi är. Att inte bejaka och bekräfta oss själva oavsett om det vi känner är s k "bra känslor" eller dåliga. Någonstans har vi en samhällsbild av att vi inte ska visa det som inte är positivt. Vi försöker istället bli bekräftade av andra om och om igen för att på så sätt överleva det svek det faktiskt innebär att inte få vara sig själv. 

När vi söker bekräftelse av någon annan betyder det att vi själva inte synliggör och bekräftar den delen inom oss som behöver uppmärksamhet av oss själva. Vi anställer alltså någon annan att göra vårt jobb

Dock är tanken starten till alla känslor. Och dessa tankar de kan sannerligen lura oss att tro på en massa som inte är sant. Förminskande och smärtsamma tankar, antaganden och tolkningar som vi håller för sanna men som egentligen bara är tomma energimoln som vi kan lära oss att betrakta, identifiera och sedan släppa för att skapa plats för sådant vi VILL tänka på. Vi är inte våra tankar. Jag säger det igen VI ÄR INTE VÅRA TANKAR.

Så ta dig en funderare över vilka tankar du har och vad de gör med dig. 

Vad är du i så fall utan dessa tankar? 

onsdag 4 december 2013

Jag är nog lite "svår-fackad" så att säga.

Om inte varje dag så får jag nog i alla fall varje vecka frågan om jag är religiös. Vi är ju lite benägna och sätta etiketter på varandra i vårt samhälle. Jag tror vi vill ha in människor i fack för att lättare ha kontroll över vem vi har att göra med. Jag är nog lite "svår-fackad" så att säga. Förmodligen för att jag ofta bär kors, målar änglar och pratar om andlighet ur ett större perspektiv. Är jag då religiös eller ej. Nej det är jag väl inte. Inte traditionellt utövande en religion på det sättet. Men jag har en tro. En tro att befästa min svaghet på när livet sviktar. Men också en tro att leva min glädje igenom när livet är jäkligt härligt. Min religion är nog KÄRLEK. Jag tror på människan och dess förmågor. Jag tror på helhet och att allt sitter ihop.



 Jag tycker också om att vistas i det kyrkliga arkitektoriskt utformade rummet som sådant. Jag tycker om den högtidliga känslan som omsluter mig när jag går igenom den tunga kyrkporten. Förmodligen kvarlämnad energi från tidigare ceremonier som hållits på platsen. Betänk bara alla högtidliga firanden som hålls i kyrkan så som dop, bröllop och begravningar.

Men jag tror inte på det smala synsättet som kyrkan utformat för oss arma människor att hålla oss till. Jag tror inte på att en kärleksfull gud pratar om synd och straff och jag tror inte på att alla ska formas till likformade varelser som inte själva kan tänka och fatta medmänskligt viktigt beslut utifrån eget hjärta gällande sina egna liv. Jag tror att den s k gud som man inom t ex kristendomen pratar om idag är ett resultat av något slags patriarkat som överlevt tidevarv efter tidevarv.



Nej för mig är gud i så fall den renaste energin och källan av kärlek. Något som vi alla har tillgång till oavsett om vi svär, är homosexuella eller har sex före äktenskapet. Jag svär personligen alldeles för mycket, tycker att sex är ett underbart vackert bevis på kärlek och ett mättande av våra mänskliga behov och att det är fullständigt oväsentligt om vi älskar en man eller kvinna. Grundfundamentet i allts skapelse och det mest ickedömande som finns att uppbringa. 

Så på frågan om jag är religiös blir svaret nej. Men jag tror på något just för att det stimulerar mina tankar att ha en tro på något gott och jag vägrar ge upp tanken på att alla människor i grunden är goda. Det driver mig fram som en ångvält rakt igenom vardagen. Det räddar mig också många gånger när jag får en rejäl uppfriskande käftsmäll av livet.

 Nu finns denna målning att köpa som konsttryck. Pris 120,-
Maila mig emma@livskrafteremma.com så skickar jag tilldig

Jag tror också på att det finns änglar mitt ibland oss när vardagen är som mest tung och när vi minst anar det. Om det är goda människor med osynliga vingar och öppet hjärta eller om det är väsen det struntar jag högaktningsfullt i. Det viktiga för mig är att uppmärksamma det goda. Vi vet aldrig när vi möter en ängel