måndag 30 september 2013

Livsnärvaro, bevingade böcker och lite annat surr

Att livet är magiskt och fascinerande på flera plan är ingen nyhet för mig. Jag möts varje dag av nya upptäckter av olika karaktär som visar att vi lever mitt i en gåva som är så sprängfylld av magi att jag nästan inte kan hantera det emellanåt. Smärtsamma och obeskrivligt jävliga saker kastas omkring i livsrummen och blandas samman med goda och fullkomligt fantastiska saker. Tillsammans skapar de nyanser, helheter och utrymmen för oss människor att vistas i och ta del av. Mitt i allt detta lever och förvaltar vi våra liv efter allra bästa förmåga. En del LEVER medan andra överlever. Men jag är helt övertygad om att allt görs efter bästa förmåga med de förutsättningar vi har.



För egen del så försöker jag LEVA livet genom alla dessa färgskiftningar. "Acceptist" var ett ord som passerade mina öron för ett tag sedan. Det kanske är ett bättre ord än optimist om man ska definiera mig. För mig handlar det om att försöka omfamna livet på samma sätt som livet omfamnar mig. Jag tar emot det som kommer till mig. Jag är också helt övertygad om att det är inte skeenden, händelser, saker, människor som åsamkar oss smärta. Det är snarare motståndet vi gör mot det som sker oss som skapar en inre smärta som vi ibland inte riktigt kan sätta ord på. 

Jag är ingen som grottar ner mig i negationer eller tänker utifrån ett negativt perspektiv. Jag försöker stanna i nuet, ta emot det som sker och finna ett inre lugn i att allt är som det ska. Jag har förmågan att hänföras och fascineras av små vardagsnära saker. Jag kämpar inte emot för det skapar bara blockeringar. Blockeringar hämmar också tillförseln av livskraft och energi. När jag vill något så sänder jag ut en önskan och har tillit, inre frid och livsnärvaro under tiden medan universum (eller vad det nu är) oftast sköter resten. Är det meningen att det ska infrias så kommer det när det är dags. Är det inte meningen så har jag tillit till det och oftast kommer i så fall något ännu bättre insläntrandes i mitt liv när jag minst anar det.  Däremot klistrar jag inte över mina sorger med låtsas-leenden i hopp om att allt kan förträngas. Jag tror att livet kan levas rakt igenom det som känns. Oavsett vad det gäller. Om vi lär oss att lyssna inåt så visar hjärtat oss mer än gärna vägen som är rätt för just oss. Jag tror att det bor mer lycka i att leva ut de känslor som finns, även om de är av en sorgligare karaktär. Livet måste ju inte vara perfekt för att vara alldeles underbart. Däremot behöver vi leva i sanning mot oss själva för att inte fastna i olika motstånd.



Nu har jag gjort det igen. Jag har gått vilse i mitt eget inlägg. Jag skulle skriva om den fascination och glädjen jag känner för en bok som kommit i min ägo. Men sedan började jag svamla omkring om hur jag är som människa, nu igen. Förmodligen kontentan av den process jag just nu upplever i mitt liv. Kanske något som behöver bearbetas och komma ut. Fördelen med en blogg. 

Nåväl det är i alla fall en bok som jag tydligen letat efter trots att jag inte visste om det. En bok om kreativitetens kärna. Den heter "Längtans Vingar" och är skriven av Oriah Mountain Dreamer. Ni vet hon som skrivit den mest fantastiska dikten i mannaminne "Inbjudan till ett möte" När jag hade läst två sidor kände jag att det här var precis vad jag behövt så länge. Men jag visste som sagt inte om det. Författarinnan gör t o m samma smågalna saker som jag pysslar med. En sak är t ex att jag när jag skrivit en text (framför allt poesi) går ut i naturen och läser den högt. Hon gör det förvisso för att delge allt levande i skogen sina ord. Jag gör det för att jag behöver säga mina ord högt utan att de studsar mot väggar. I naturen hamnar de ju i en flygande frihet och jag får ett nytt perspektiv till mina ord. Kan kanske te sig lite märkligt när man berättar det men det var en bekräftelse att höra att det är fler än jag som har lite märkliga ritualer och ideér för sig. 

Ni som är kreativa själar eller som sysselsätter er med något slags skapande och ännu inte läst den boken vill jag bara säga gör det. Den är verkligen fantastiskt.

Ni som missat Oriah Mountain Dreamers dikt "Inbjudan till ett möte" kan läsa den här: Varsågoda, läs betänk och njut

Inbjudan till ett möte

Jag bryr mig inte om hur du tjänar ditt uppehälle. Jag vill veta vad du längtar efter och om du vågar drömma om att nå din längtans mål.

Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du vågar göra dig löjlig för kärleks skull, för dina drömmar, för att känna att du lever.

Jag bryr mig inte om vilka planeter som står i konjunktion med din måne. Jag vill veta om du har nått djupet i din sorg, om du har låtit dig öppnas av livets svek eller blivit knuten och sluten av rädsla för mer smärta.

Jag vill veta om du kan sitta hos smärtan, min eller din, utan att försöka dölja den eller förminska den eller bota den.

Jag vill veta om du kan vara i glädjen, min eller din, om du kan dansa ohämmat och låta extasen fylla dig ut i tå- eller fingerspetsarna utan förmana oss att ta det varligt, att vara realistiska, att minnas våra mänskliga begränsningar.

Jag bryr mig inte om ifall den historia du berättar för mig är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att vara sann mot dig själv; om du kan bära att bli anklagad för svek och inte svika dig själv; om du kan vara trolös och därför tillförlitlig.

Jag vill veta om du kan se skönhet även när den inte är vacker, varje dag och om du kan ösa ditt liv ut dess närvaro.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt, och ändå stå vid stranden av sjön och ropa ”Ja!” till den silvriga fullmånen.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött och sliten in i märgen och göra det som behöver göras för barnen.

Jag bryr mig inte om vem du känner och hur det kommer sig att du är här. Jag vill veta om du tänker stå med mig i eldens mitt och inte vika undan.

Jag bryr mig inte om var eller vad eller med vem du har studerat. Jag vill veta vad som håller dig uppe, inifrån, när allt annat brister.

Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen trivs med ditt sällskap i de tomma stunderna.


/Oriah Mountain Dreamer

torsdag 26 september 2013

Vi är så mycket mer än det ögat ser



Insikter. Jag älskar när dom kommer och knackar en på axeln. Just nu är jag i något omvälvande tankesnurr som gör att det kommer många insikter och välkomnar nya vinklingar och spår i mitt liv. 

Ett exempel var en FB-vän som skrev till mig på Facebook idag följande:

"Måste få dela en sak som kanske inte passar just här, men ändå... Jag känner ju inte dig Emma Karlsson egentligen alls men däremot dina systrar och då i synnerhet Maria. Jag har en inbyggd motvilja mot alla dessa hurtiga tillrop här på fb, alla ordspråk och klyschor som haglar och som man förväntas gilla därför att det låter så bra. Tyckte till en början att du var lite sån, hurtfriskt uppmuntrande; om man bara tänker positivt så löser sig allt. Men sen jag träffade dig på din vernissage i december förra året så har jag bytt åsikt, du är mycket mer än så. Nu är du en inspirationskälla även för mig, och vilka fina tavlor jag har på mina väggar!"

Tacksamhet ända in i hjärtat förstås. <3 Det som också slog mig då är ju att det är ju självklart många därute som följt mig på FB, bloggen, Instagram och läst min bok osv som tror att jag är en hurtfrisk käck coach som tror att bara man är positiv så blir allt bra. Förmodligen också att jag trycker bort s k "dåliga" känslor och tror mig veta hur både mitt och andras liv ska levas. Det är nog kanske en sådan bild jag visat upp i mitt offentliga jag. 

Det där ÄR också en del av mig men långt ifrån hela jag. Jag bär ett djup, ett trassligt tankesystem, och tillåter mig definitivt att leva ut både sorg, ilska och vemod om det är det som min kropp och min själ behöver. Jag har en tillit till att livet ibland är så enormt melankoliskt och gråfärgat men ändå fantastiskt mitt i all smärta. Jag hungrar ständigt efter skönhet i min vardag för det får min själ att dansa och blomma ut. Men eftersom allt strävar efter balans behöver jag också det fula, sanna, karga och substansfulla som ger livet nyanser från fler färgskalor. 

Det är så spännande med hur stor distansen kan vara mellan den vi är, den vi visar upp och hur vi sedan uppfattas. Jag går fullkomligt igång på människor som har något vettigt att säga som inte är rosenrött, vaniljdoftande och käckt positivt. Människor som vågar vara sårbara, trasiga och modiga. Det är att vara livsnära för mig. Och om jag inte får leva livsnära kan det liksom va´

Jag fascineras också av positiva människor som inspirerar och delar med sig av sina erfarenheter och sprider vardagsglitter över världen.

Det handlar nog inte om att jag varit osann i mitt uppvisande av mig själv. Det handlar nog mer om att mina läsare adderar, applicerar och plockar upp det som dom behöver just där och då i läsande stund. Om jag då kan vara en positiv fläkt att inspireras av är det lätt att det blir innehållsförteckning och etiketten på hela mig. Spännande och intressant.

Jag är coach, föreläsare och utvecklare därför att jag själv fortfarande forskar i epitetet som vi kallar livet. Jag har, som jag sagt innan, inte svaren. Men jag vågar ställa frågorna och skapa dialoger, interaktion och broar mellan människor. Åter igen - vi är MEDmänniskor inte MOTmänniskor

Tack Anette för en skön insikt och tack alla andra kära läsare som följer mig här och där. Tillsammans är vi mindre ensamma

puss o kram





tisdag 24 september 2013

Hur många dagar har du i din vecka egentligen?


EN ny film på min Youtubekanal. 

Varsågoda

Allt gott och ha en fin tisdag i era liv och försök att reducera era veckor till sjudagarsveckor

söndag 22 september 2013

När det rinner poesi i mina vener...

Ni som följt mig ett tag vet ju att jag älskar poesi, lyrik och uttryckande ordkonst. Jag fascineras av språket, orden och innebörden vi ger dem. Poesi spränger gränser och vidgar språket som annars har en tendens att bli för smalt. Att skapa broar av igenkänning mellan diktjag och läsare har en påtaglig terapeutisk verkan.  Att skriva poesi har också en slags terapeutisk inverkan. I alla fall på mig. Jag behöver plocka fram mina känslor och ge dom ett språk. Ett enkelt sätt att föra en dialog med mig själv när jag känner att jag behöver det. Jag skriver i ryckiga perioder och det är intressant att backa emellanåt och läsa sina egna ord. Jag kastas ofta tillbaka till känslan jag bar när jag skrev, men med nytt perspektiv. 
Är inte livet intressant så säg


Isarna krackelerar i samma takt som min hemlängtan

natthimlen håller mig fortfarande sällskap 
och sällan eller aldrig är väl höstnätter så fina som då 
när stjärnorna följsamt sträcker sig över himlen i väntan på morgon

kom håll mina galenskaper och gör dom till vår vackra verklighet 
här bland höstlövsprassel september och kärleksröda längtanshjärtan, 

håll allt det där som mitt hjärta saknar 
och se mig när jag inte vågar, lek mig livsglad 
och låt oss bada i sanningar, nära livet

jag dör så förbannat av alla rastlösa timmar av mest ingenting, 
vet att jag borde älska det, vet så väl att jag behöver det här 
men min rastlösa själ längtar ut och jag undrar hur man gör

jag skyller på november och drar ner min röda basker lite längre,
inuti-ler och rycker på axlarna i en slags avslagen romantiserad kärlekslängtan

drömmer, förkastar och förhastar, så typiskt mig, 
gud är naiv och jag likaså men det här är min sång till friheten

/Emma





En skönhetstörst är ständigt närvarande för mig

Ett liv utan blommor skulle vara fattigt för mig
Det är naturens sätt att säga "Jag älskar dig"

Jag har alltid haft en slags skönhetslängtan som behöver stimulans. Nu är det kanske inte den traditionella skönheten som måste tillfredsställa mig så jag kallar mig nog inte estet ur den bemärkelsen. Jag tycker ju oftast att människor som har s k skönhetsfel eller karaktär är mer attraktiva än människor som har ett nästintill "perfekt" utseende. Så har det alltid varit för mig. 

Att få tag på en gammal tummad och sliten bibel från 1800-talets början är KÄRLEK för mig

Nej den här s k skönheten handlar nog mer om det som får just min själ att blomma, mina sinnen att expandera och mitt hjärta att öppna sig. Jag kan t ex gå igång på en gammal bibel, en vacker sten, slitna träbitar eller en skärva av glas som får enorma spegelreflexer att dansa när solen bjuder upp. Jag kan också bli totalt pladask-förälskad i en gammal rostig grind. Det hände nämligen för ett år sedan när jag var på en sommarpromenad. Självklart ville jag släpa hem denna och ha som prydnad i hemmet. Men där sa min yngsta dotter bara tvärstopp. Nej mamma man släpar inte hem gamla grindar som inredning. Ok då jag gav mig så grinden ligger förhoppningsvis kvar.

Strandfynd i en liten KONSTig installation där jag på något sätt suddar ut gränsen mellan
ute och inne och tar sommaren med mig genom vintern

Något annat som alltid legat mig varmt om hjärtat är blommor. Jag måste ha blommor. Jag måste inte ha dammfritt men jag måste ha blommor. Jag blir t ex fullständigt lyrisk av att känna en ros kronblad mot överläppen när jag insuper doften. Flera sinnen får sitt lystmäte och jag fyller upp de inre förråden med energi.

Stenar är fascinerande och enormt vackra.Om stenar var valuta vore jag miljonär

Det finns ju ett underbart kinesiskt ordspråk som är så passande Och det lyder:
"Om du har endast två pengar kvar ska du ta den ena till bröd för att överleva och den andra till en blomma som gör livet värt att leva"

Jag fyller också gärna mitt hem med saker som jag tycker är vackra, för att trivas. Jag är dock långt från alla trendpoliser, inredningsmaffia och modemagasin. Det är inte viktigt att vara trendriktig för mig. Det är viktigt att vara fylld, glad och sann och omge mig med saker som gör mig glad i vardagen. Sen har jag ju en fablaisse för slitet, gammalt och nött. Ni vet saker som har en själ och ett fragment från tider som passerat


En hittad träbit i den magiskt grå färgen som bara tiden kan åstadkomma, ett rostigt hjärta,
några tänkvärda ord och ett tänt ljus. Ja det kan vara skönhet för mig

Ja min ständiga skönhetslängtan är något jag burit med mig från barnsben och jag kommer nog alltid att ha det. It´s a part of me
Det gäller att skapa livet så som livet vill bli skapat för just MIG

fredag 20 september 2013

Älskade unge med en 25-årig kropp men en mycket äldre själ



Tiden går och jag älskar livet med alla dessa skiftningar och gåvor. Ibland levereras jag käftsmällar som svider till rejält i själatrakten men jag reser mig alltid på nio och inser att jag behövde just det, just då för att få tillgång till livskraften och alla dess lärdomar. Ibland levereras jag sol, kärlek och massor av skönhet som gör livet så enastående vackert att jag nästan inte kan ta emot allt.
Det vackraste livet lånat mig är ändå mina barn. De är de klokaste människorna jag fått äran att lära känna och de lär mig fortfarande saker varje dag. Tacksamhet är en underdrift....



När tiden var ung och jag likaså, nämligen endast 20 år kom hon in i mitt liv en vacker höstdag i september. Josephine Lovisa Sophia. En liten kompakt dam på endast 3120 gram slog upp sina ögon för första gången för 25 år sedan idag. Och inget var längre som förut. livet fick nya dimensioner och värden och jag fann en kärlek som är så djup att jag inte visste att den ens existerade. 



Det har varit 25 fantastiska, jobbiga, galna, lugna, glada, sorgliga, kärleksfulla, arga, varma och alldeles alldeles underbara år med denna bestämda men mycket kloka dam. Min alldeles egna lilla bohemdam som bär en röst som vore den himmelsk och sjungen av änglarna själva. Intelligens är bara ett förnamn på den kapacitet du besitter och jag fascineras alltid av våra innerliga samtal där ditt omfång kliver fram och tar plats. Jag inser varje gång att din unga kropp huserar en gammal vis själ. 



Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det finns så många människor som jobbar på att framstå som sanna, generösa, fördomsfria, sig själva och närvarande. Sen finns det som som verkligen ÄR det. Du är en av dom. Tack för att du visar mig gång efter gång vad livet handlar om och tack för att du är min allra bäst vän...no matter what...det är stort...och vackert för mig

GRATTIS på din dag och låt oss fira med kärlek, skratt, omtanke och medmänsklighet...och några paket förstås.

Jag älskar dig fina unge

torsdag 19 september 2013

Prestationsmonster i sänghalmen

Vi lever i ett galet prestationsinriktat samhälle där allt mäts i huruvida vi presterat oss in i duktighetsmallen eller ej. Bra, bättre men helst bäst. Man kan t o m läsa om i veckopress och litteratur hur man ska göra för att bli en "bra" älskare eller älskarinna. Det evinnerliga prestationsmonstret har alltså till och med smugit sig in i sänghalmen med avsikt att få oss att PRESTERA även där. 

Där är den nog som mest förgörande och dödande av blomstrande mänsklig och energi. Den ömsesidiga frihetens grönskande blomma och det erotiska och kärleks-äkta samfundets gnistrande stjärna kan nämligen bara framträda ur kärlekens vilda och totala kaos. Ur hämningslös galenskap där det vackra bor i det fria sinnet. Om sex blir prestation faller poängen med den fantastiska magin som kan uppstå mellan två älskande människor. 



Att vara "duktig" i sängen och samtidigt behålla sin totala frihet är en fullständig omöjlighet. Att tänka på hur man ser ut, vilken pose som är mest fördelaktig eller huruvida man ser smal ut och samtidigt lämna över sig själv till stunden, mötet och sin älskade är att förta hela stunden dess magi. Jag tror att det handlar om att man behöver tillåta sig att ge upp sig själv för att i mötet med någon annan hitta den gemensamma kärnan i det vi kallar ren villkorslös kärlek. Go beyond.

Jag vet att jag är en obotlig romantiker som gärna romantiserar det mesta jag kommer över, och så även min syn på den sexuella akten som sådan. Visst kan sex uppstå utan kärlek (och kärlek utan sex) och då kanske det inte är så viktigt att gå "all in" och mötas i ett exploderande samfund av villkorslös kärlek. Men jag tror ändå att sex som sådan tappar lite av sin glans om vi ska prestera och vara bra även om det handlar om ett one night stands



Så för guds skull, släpp inte in prestationsmonstret i sovrummet - det kan inte samsas med frihetens kaos, kärlekens storm eller erotikens gnistrande stjärna. Det kan bara samsas med sig själv. 

Vi är alla så mycket vackrare och ädlare än vi har vetskap om. Och om vi släpper taget om det yttre skapar vi plats för det inre att träda fram och lysa igenom. Älskar vi oss själva är vi också trygga i mötet. Och inget i världen kan väl vara mer attraktivt än det

Be you, the whole you and nothing but you

Puss o kram

måndag 16 september 2013

Jag säger som Nisse - varför mår vi så dåligt när vi har det så bra

Tänk så lätt vi människor har att gå vilse i våra dagar. Ofta vet vi inte ens om det när vi är mitt uppe i det. Vi känner att det "skaver" någonstans men vi dövar det med att öka tempot och konsumera fler och dyrare prylar istället för att stanna upp och känna vad vi VILL och vart vi är på väg. Och framför allt om dessa två överensstämmer med varandra. Ibland är vi på väg med stora bestämda steg mot ett håll som inte alls överensstämmer med det vi egentligen själva vill. 

Ofta är det en inneboende rädsla för konsekvenser som gör att vi inte ens vågar känna in vad vi själva vill och nöjer oss istället med vad vi "bör" göra, vad vi förväntas göra, vad som är mest lämpligt och politiskt korrekt. Vi biter ihop, kämpar på och håller ut. Man har t o m forskat fram att vi hellre stannar i dåliga relationer än bryter upp eftersom vi vet hur det känns att vara i denna dåliga relation. Och vi vill känna igen oss och räds förändring. Ovissheten som väntar om vi bryter upp skrämmer mer än smärtan som den dåliga relationen åsamkar alltså. Det här sliter självklart på mer än en person eftersom en relation oftast involverar flera personer som t ex barn och övrig familj.

Visste ni också att nästan en miljon svenskar vantrivs på sina arbeten och de flesta gör inget åt sin situation. Förmodligen av samma orsak som att vi stannar i en dålig relation. Rädslan för det nya och kanske även en misstro på den egna kompetensen och förmågan att skaffa ett nytt jobb där man trivs bättre och kommer till sin rätt.



35 600 svenskar går i väggen på år. 100 st om dagen. Det säger någonting om hur vi mår i vårt fantastiska välfärdsland just nu. Hjärtkirurgen och föreläsaren Nisse Simonsson skrev ju en bra bok med den eminenta och passande titeln "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" Lästips om du inte redan läst den

Jag tror att vår ofantliga prestationshets och perfektionsträvan gör att vi är livrädda att trilla ur mallen. Vi har fått för oss att defintitionen fast tjänst/tillsvidare-antställning= lycka. Det är en riktig livslögn tror jag eftersom det i så fall skulle betyda att alla som har en tillsvidare-anställning skulle vara lyckliga. Då skulle ju inte heller en miljon svenskar vantrivas. Eller hur?! Jag lever själv som frilansande egen företagare och har ingen fast eller tillsvidare-anställning och jag vet att det finns andra värden som gör mig lycklig än just den trygga fasta tjänsten.

Nej jag tror att vi skulle må bra av att leva våra liv utifrån våra egna preferenser, tillgångar, drömmar, egenskaper och intentioner. Jag tror också att vi skulle må bra av att ruska om lite i våra förlegade föreställnings-bilder av tomtebolyckan och inse att kärlek är inte att bita ihop, hålla ut och kämpa på om vi känner att våra relationer inte fungerar. Tomtebolyckan måste inte se ut på ett förutbestämt sätt. Trygghet och kärlek frodas inte bara i familjer med oseparerade föräldrar. Kärlek frodas där kärlek finns. Vad kan vara viktigare. Självklart behöver vi kämpa i våra relationer ibland men inte på bekostnad av vårt eget välmående för att hålla upp en fasad av den s k lyckade familjen eller relationen. Ibland tar kärleken slut och det är inte ett nederlag. Ibland utvecklas vi åt olika håll och det är inte en tragedi. Ibland behöver vi leva våra liv på två parallella vägar istället för att vandra på samma väg och det är inte ett misslyckande. Det är en del av livet. Inget står still och utveckling sker konstant. Det är när vi försöker kämpa emot detta som vi oftast får problem.

Sist men inte minst vill jag säga att om du ska ta ett råd från någon när det gäller frågor och funderingar som dessa så ska du vara mycket försiktig om rådet kommer från någon som inte är involverad i konsekvenserna. Vi får ofta otroligt snusförnuftiga "tips och råd" från förstå-sig-på-människor som "vet" hur och vad du borde göra. Detta gäller förstås även råden som kommer från mig. Men kära du - det är DU som vet bäst hur ditt liv ska levas. Det finns ingen manual eller livsinstruktion. (och hade det funnits en så hade jag inte ens läst den för jag läser aldrig instruktionsböcker, jag bara testar och kör på tills det tar stopp...så också med livet)

Lev livet så att du kan säga den dagen det är dags att checka ut för gott - YES jag tog chansen när jag fick den

Det var allt från tredje våningen med livsutsikt denna måndag i september när hösten kom till stan´

Love




söndag 15 september 2013

Tacksamhetsbonanza

Att spatsera och virvla runt i höstlöven med gladrandiga skor är vardagsrikedom...
Ja i alla fall för mig

När hela min värld är så där makalöst vacker att man nästan inte kan tro att verkligheten är sann utan bara en saga bland andra sagor skrivna av en amerikansk filmskapare av rang. Jag tänker närmast på naturen, mina nära och kära, mitt arbete, mina vänner och att jag är full av liv och har förmågan att inse värdet där i. Att jag har den där förmågan att hänföras, knockas och tacksamhetssprudla mitt i vardagen.

Vem behöver alkohol för att berusas när man kan totalberusas av träden som just nu håller på att byta skepnad och skifta i färg. Vem behöver döva sina sinnen med droger när den bästa och dessutom hälsosammaste drogen av alla är KÄRLEKEN från barn och djur som är både villkorslös och sann. Vem i hela världen kan säga att vinruset är bättre än känslan när man sitter i stearinljussken tillsammans med de som betyder mest för en och diskuterar livet, kärleken, universum och allt som ryms däremellan.




Ibland påminns man t o m på sin power walk att kärleken är allt

Jösses vad jag är rik, tacksam och välsignad som har möjligheten att vandra omkring i naturen nu när den balanserar på den här sköra tråden mellan sommarens ljus och värme och höstens magiska färger och luft. Att jag kan sitta på en sten tillsammans med en liten prins på 3,5 år och titta fascinerat på vattenfallet och faktiskt t o m doppa fötterna trots att almanackan igår visade 14 september. Är inte det rikedom så vet jag inte vad.

Och hon som vi kallar Gud måtte väl ha varit på sitt allra bästa humör den där dagen då hon bestämde att just mina barn skulle reinkarneras hos mig och dela min livsresa. Att jag skulle få förmånen att träffa, vägleda och älska dessa tre vackra, galna, fantastiska och fenomenalt underbara människor som de faktiskt är mina barn. Det är bara PURE LOVE och tacksamhet de luxe.

Ibland är det gott att bara tvärstanna mitt i den s k vanliga vardagen och se med öppna ögon på det här vi har att vara tacksamma över och som inte kan köpas för pengar.

Nu ska jag avnjuta en latte med tillhörande muffins modell extra large med kardemummasmak

Har sagt det förut och säger det igen - Life is good

måndag 2 september 2013

När en bad day försöker äga mig säger jag bara YOU WISH

Idag hände det igen. Det där som hänt förut. Men faktiskt för ganska länge sedan nu. Alltså att jag vaknar med ett sjuhelsikes humör rinnandes i venerna. Jag tittar mig sömndrucket omkring och liksom undrar vem som tryckte på förbannad-som-fan-knappen inuti mig utan att ha access. För den knappen borde ju bara jag själv ha tillgång till. 



Jag VET ju allt det där eftersom jag ständigt arbetar med utvecklingen av vårt eget ansvar i skapandet av liv, här i livet. Ändå inbillar jag mig där och då att det förmodligen finns någon stackare jag kan skylla mina obehagskänslor på. Som tur är vet jag bättre och stillar mitt sinne, hoppar i mina paltor, tar fram kopplet ur lådan i hallen och tar min hårige vän på promenad här i ett regnigt Majorna. 

Inser när jag kommer ut och får in lite friskluft mellan tankesnurrorna att det bara är en "bad day" som försöker få grepp om mig. Jag fräser lite till min lille energiske hund som gör ett ouppfostrat utfall mot en gammal trött labrador och jag gnäller t o m över en felparkerad bil. Alltså HALLÅ förstår ni hur lite jag det här är. 


Jag stannar upp under en balkong för att skydda mig mot himlens alla droppar och får där lite bättre tag i tankarna. Ler åt mig själv och inser att jag är privilegierad som kan gå omkring här med min lilla hund en morgon i september i godan ro och betrakta naturen, iaktta alla människor på väg till sina jobb och dofta på en och annan blomma efter vägen. Det är GULD. Bad day hej då - mig ska du banne mig inte få äga. Jag äger mig och är tacksam för att jag andas, kan gå, känna dofter, kan lyssna på min favoritmusik och läsa böcker som inspirerar och dricka en "kaffe latte from heaven"

Life is good även med bad days som kilar in sig mellan alla good days. Det gäller att älska både sig själv och livet som det är.

Love...