Tänk så lätt vi människor har att sätta varandra och oss själva i olika fack. Det är som att vi behöver dessa eländiga fack för att vi ska kunna ha förmågan att mötas. Vi tycker att det är viktigt på något märkligt sätt, att inte sticka ut allt för mycket utanför våra förutbestämda fack...att begränsa varandra och oss själva så vi inte plötsligt flyter ut och har massor av olika fack inuti oss istället för att snällt sitta inuti ett fack
Vi vill gärna veta var vi har varandra, i vilket fack vi sitter, och sen är det viktigt att inte sticka ut allt för mycket utanför våra fack. Jantelagen gör sig påmind här, tyvärr.Att begränsa varandra och oss själva så vi inte plötsligt flyter ut och har massor av olika fack inuti oss utan istället vill vi att andra snällt sitter inuti ett och samma fack..
Jag vet att jag skrivit om detta innan och kanske t o m ibland tjatar om det här med att våga sticka utanför den egna ramen och facket , men jag upplever att det är ända sättet för oss att växa, att våga litet mer och att helt enkelt så småningom hitta fram till det som är vi. Jag tror att vi alla människor på et eller annat sät bär på en liten dröm om att våga litet mer. Vi bär alla på en längtan om att få blomma ut i den färgprakt vi känner att vi föddes med

Vi tror ofta att alla andra människor vågar mer, kan mer, och är mer lyckade. I själva verket handlar det ju mest om att våga sticka sin egen lilla hand utanför den begränsande ram vi gett oss själva. Konstigare än så är det inte. Att våga tänka ett litet steg annorlunda än vi brukar för annars stannar vi i växten, stagnerar och hittar inte den fulla kapacitet jag är övertygad om att vi alla var och en besitter.
Och så gäller det ju att vi släpper taget om den onödiga vanan och driften att vilja sätta in folk i olika fack där vi tycker att dom hör hemma, och istället börja se folk för vad dom är, människor som är i hopsatta av oändligt många beståndsdelar, tankar, känslor och upplevelser.
Det är faktiskt otroligt många som sitter fast i en gammal sliten, förbrukad mall/ram som vi tillförskaffade oss redan som väldigt unga. Det kan t o m vara så att någon annan har försatt oss i ett fack eller en ram som vi sedan tror att vi sitter fast i eller måste leva upp till.
Läs nästa mening noga nu:
DU BESTÄMMER DITT FACK OCH DINA RAMAR OCH DU ÄR DEN DU VILL VARA
Om du vill vara en fritt flygande själ som egentligen inte vill ha ett fast arbete utan vi friflyga lite mellan olika jobb för det gör dig starkare och utvecklar dig mer, jag då ÄR det fritt fram att vara det trots att samhällsmallen säger att "ett fast jobb vill man ju ha" som om lycka är synonymt med ett fast jobb.Vore det så att lycka = fast jobb, skulle det ju betyda att alla med en fast anställning är lyckliga människor, vilket vi alla vet inte stämmer.
Om du vill vara en galen färgsprakande person som bär rött tillsammans med rosa och prickigt med randigt just bara för att du blir glad av det så VAR det då, kära du, trots att vi lärt oss någonstans på vägen att man inte blandar färger och mönster hur man vill. Vem har egentlgien bestämt det kan man undra? Stilpoliser är det värsta jag vet, nästan. Omge dig med sånt som gör dig glad och klä dig i det du har lust med. DET är stil när stil är som bäst för vi ÄR fina när vi känner oss fina
Det är aldrig för sent att bli den du vill vara och innerst inne är. Kom alltid ihåg det. Vi består alla av så många nyanser, fack, tankar, känslor och ramar att det vore mer än lovligt galet att sätta människor och oss själva i förutbestämda fack. Be the one you want - you´re free :)
På det här ämnet har en av mina favoritpoeter, Tomas Tranströmer, skrivit
Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)
Var rädd om dig och tillåt dig glittra i all din härlighet
Love